Idag firade Gabi, Miki och jag jul tillsammans. Vi gick den ringlande vägen ner mot moskén och så lite åt sidan till den bosniska restaurangen Sofra. (Den heter så efter de där låga små ottomanska borden.) Vi satte oss vid ett bord på terrassen eller verandan eftersom hundar inte får vara där inne. I början, så länge solen hängde framme, var det inte alls kallt och sedan var sedan. Gabi och jag gav varandra varsin liten flaska rakija i julklapp och så beställde vi mat. Jag ville ha japrak, det är sarma i vinblad, och Gabi ville ha sin efterlängtade soppa, begova čorba. Till Miki räckte jag ner bitar av hjorthud. Så fort han tuggat färdigt på en bit beställde han mer.
Vi var mycket hungriga så även om vi bestämt oss för att ta bilder på maten så blev det inte av. Annars var de små gröna japrak-paketen mycket vackra. Här är bara duken och glasen kvar. Så kan det bli när man äter.
Samtalen tog de vägar de tog och så kom Gabi in på det närmaste författarbesöket från Ungern eller i alla fall ett av de närmaste. György Dragomán, sa hon, eller kanske som man ju ska göra på ungerska, Dragomán György. Jag studsade till och tittade som en nyvaknad rova eller hur jag nu kunde ha sett ut. Har du hört talas om honom också? frågade Gabi. Ja, jag brukar ha hört talas om ungerska författare hon nämner. Ja, sa jag, jag har pratat med honom, jag intervjuade honom för Salongen på bokmässan i Göteborg en gång för länge sedan. Och jag har läst ”Den vita kungen” av honom. Gabi skrattade förtjust och sa att jag absolut måste komma när han och hans fru, som är poet, kommer till Zagreb i början av hösten. Javisst, sa jag, det måste jag. Gabi beställde in en efterrätt och jag tog en rakija och på detta sätt avrundade vi vårt julfirande. Ja, Miki fick ännu ett stycke hjortskinn.
