Imorse sprang jag på något som jag först identifierade som en motgång. Lätt förstämd lät jag intrycket vandra genom själen. Ett tröskande ljud hördes inne i huvudet – nej, det gjorde det nog inte, men något hände. När jag ”kom ut på andra sidan” var jag inte längre så säker på att det inträffade var en motgång, kanske inte precis en framgång heller, men möjligen en öppning åt ett annat håll. Jag gnagde lite på hörnet av drömmens silverkort och lät allt stå stilla. Så frågade jag Miki om han ville gå ut – och det ville han förstås. Vi gick en väg i kvarteren i vinkeln mellan Vukovarska och Držićeva, en väg vi inte gått på länge. Så den blev ny för oss eller i alla fall för mig.
Gråvädret ser ni på bilden men jag visste att tillvaron var ljus, vet att den är det. Jag ska ingenstans men vägen ligger öppen.
En så poetisk (och klok) beskrivning av att förhålla sig till att något som inte blir som man hoppats…