Plötsligt har Miki och jag blivit urbana, även om det kan vara lite svårt att tro det. För andra dagen i rad har vi varit inne i stan. Skälen är det strålande vackra vädret, blodad tand från gårdagen – fint i stan ju, och… nu kommer det viktigaste, haha: burek. Naturligtvis går det att få tag i burek lite överallt, men den bästa jag vet finns i det där ”hålet” under fruktmarknaden på Dolac. Igår hade jag velat ha en burek där men det var stängt så jag tänkte att vi nog måste tillbaka. Men jag visste inte att det skulle bli så snart. Ja, man kan överraska sig själv.
På morgonen bestämde jag mig för att äta burek till frukost, sen frukost men frukost. Jag skickade en diktöversättning i nyputs till Eva, gjorde morgongympa och lite andra rutinsaker och så gav vi oss av. Jag hade lite hjortskinnsbitar i väskan till Miki och pumpakärnor i fickan till mig om vi skulle bli hungriga före frukost. När vi kom till Tomislavparken (eller vad den heter) tittade jag lite noggrannare på det som det här året har ersatt skridskobanan. Intill granen och tomtarna finns det lite närmare Umjetnički paviljon en ”installation” med skridskoåkarsilhuetter.
Miki tyckte inte om de där figurerna och först vägrade han att gå förbi där. Han blev till en liten mycket tung sten i ullkappa.
Vi gjorde en liten halvcirkel för att inte komma för nära och så var vi förbi! Sedan bar det av uppåt, uppåt mot Trg och Dolac precis som igår, men nu var ”burekhålet” öppet och efter lite väntan fick jag ut den jag ville ha. Vi fortsatte över Dolac och upp till Opatovina där vi satte oss på vår favoritbar. Jag beställde min kaffe och sedan åt och drack vi – Miki fick av mitt vatten.
Och det var dagens höga höjdpunkt. Jag slöt ögonen mot solen och lyssande på rösterna runt mig, vår burek var god och Miki nöjd. Det fanns inget att önska sig, inget som hade gjort det hela bättre. Mätta och ”utvilade” reste vi oss och inledde nervägen. Länge gick vi mot solen längs Gajeva – ett vintrigt ljusbad.
En gång vände jag mig om för att kasta en blick upp mot Medvednica, stadens ”husberg” och se, det var grant.
