Miki och jag går ofta längs Rapska, särskilt den korta sträckan mellan tvärgatorna Šipanska och Lopudska. Här har jag på ett särskilt sätt följt årens gång. Även om sträckan – på gatans ena sida i alla fall – andas tidlöshet så har mycket hänt under min tid här, många för en ytlig betraktare ganska små saker. För så där en månad sedan – men det kan också var två, tiden är numera extra svår att begripa sig på – såg jag en förmiddag att något höll på att hända vid det lilla gröna huset, ja, inte bara vid utan i det också. Några män hade just på ett grovt sätt sågat ner barrträden vid den lilla terrassen och fönster och dörr stod vidöppna och det stod säckar med obestämda saker utanför. Lite sorgsen tog jag upp mobilen för att ta en bild. Då tutade det på andra sidan gatan och sedan kom en man rusande och frågade med hög röst vad jag höll på med. Jag sa att jag mindes huset från förr, att jag mindes dem som bodde där och medan han tittade otåligt på mig la jag till att det handlade om känslor, om de känslor som minnen skapar. ”Dobro, dobro”, sa han ännu otåligare, men jag sa att detta var mitt svar på hans fråga. Kanske hade han först misstänkt mig för att ha någon form av anspråk och när jag började tala så där omständligt om minnen och känslor var han inte intresserad längre. Det förstod jag men jag tyckte att han kunde skylla sig själv. Nå, jag visar inte den bilden nu utan i stället två bilder från förr (fast inte alls från ”gamla tider”) och en från idag. Den första är från sommaren 2019 och jag lägger till en bit av den text jag skrev den dagen:
Kvällen var mild, inte ljum utan just mild. Luften kändes som balsam mot armarnas hud och vi följde Rapska. Vi passerade förbi de båda gamlingarnas övergivna lilla gröna hus med den nu alltid tomma uteplatsen, den uteplats som Londi i den där andra tiden brukade besöka det gamla paret på.
Den andra bilden är från januari 2020 (innan jag visste någonting om det som nu präglar världen). Också den har sin medföljande text:
Det ser ut som det har gjort hela tiden, men ändå har det förlorat allt sitt stillsamma liv. I den gamla tiden under den varma delen av året brukade ett gammalt par sitta på den lilla uteplatsen av sprucken betong på varsin skranglig stol vid ett litet rankigt bord. Och jag brukade gå förbi med Londi och mannen brukade gå fram till staketet och klia Londi och prata lite med henne och hon brukade vifta vänligt på svansen. Om vi någon gång kom förbi när han var inne och hans fru ute brukade hon gå in och ropa på honom och tala om vem som var på besök. Detta upprepade sig många gånger under mina första år här. Nu är Londi död sedan över tre år och mannen är död och kvinnan har jag inte sett på kanske ett år, så kanske är hon också död. Jalusierna framför fönstren hänger alltid på samma sätt, det ena lite högre och det andra lite lägre och de markerar att tiden stannat och att ingenting mera kommer att hända. Men rosorna blommar fortfarande vackert i värmen och i kylan.
Den tredje bilden är från i förmiddags. Träden är nu helt borta, uppgrävda med rötterna, och huset har hunnit få ett nytt fönster och en ny dörr. Jag vet inte längre om det är sorgligt, kanske ska jag vara glad. Riktigt sorgligt hade det bara varit om de tagit bort hela huset. Nu kommer det ju att leva vidare.
