Kategori: Berättelser ur livet

Det är sedan en tid varmt på ett underjordiskt och sjudande sätt. Solen skiner ganska oklart men envist bakom sina förhängen och människorna svettas och uttalar ordet ”vruće” i lustfylld klagan. I lektionssalarna står luften stilla, jag vet inte om något hänt med fläktarna. Varje papper lever nära sin förvandling till solfjäder. Och igår när Luka strök undan svetten ur pannan under den rödblonda manen fick jag lust att fråga honom: ”I dina skogklädda bergsmarker i Gorski Kotar blir det väl aldrig varmt på det här sättet?” Nej, jag ställde inte frågan utan den fick nöja sig med att fara runt ett varv inne i huvudet.

Här hemma i parken under huset är allt så grönt så grönt och folk sitter från morgon till natt på bänkarna eller i barerna här, Simpa och Royal. Igår kväll när vi gick under de stora lindarna i det ena hörnet märkte jag att nu är det dags: Lindarnas blommar har redan börjat sända ut sin trolldomsdoft. Den doften är något av det bästa med livet här, ja, med livet här på jorden!

Och när jag igår gick utmed den sega Heinzelova för att handla hundmat, så märkte jag att det finns fler kastanjer där och i det övergivna fabriksområdet på ena sidan än jag sett någon annanstans i världen. Man märker det nu när kastanjerna blommar – de gör det sedan länge och fortsätter och fortsätter som om de tappat klockan eller årstiden inne i de gröna lövkalufserna. Som en kometsvans eller en tromb löper den blommande kastanjemassan över gräset mellan de döda fabrikslängorna!

Det infinner sig ibland en stund tidigt på morgonen, där sömn och vakenhet ligger skiktade över varandra, då jag ser olika former för mitt inre öga, böljor kanske eller andra arketypiska mönster. De har inga ord. Här kan det gå åt två håll. Antingen faller jag tillbaka i sömnen eller så framträder något som lösgör sig ur den tysta formrörelsen och söker efter ord. Ofta hör jag då – så här års i alla fall – duvorna kuttra utanför det gläntställda fönstret – golub, golub. Jag tänder lampan och griper efter papper och penna och utan att ha mer än någon lös halvformulerad tanke beredd börjar jag skriva. När jag sätter pennan till pappret vet jag inte vad jag har att säga och ändå är det inte alls så att texten skulle skriva sig själv. Den ligger där före de exakta orden som ett slags råmaterial och jag – ännu inte helt vaken – kastar mig emot det och börjar forma det. Koncentrationen stiger snabbt för det måste gå fort, det vet jag, annars löses allt upp igen och sjunker tillbaka i dunklet där det har sitt ursprung. Jag håller liksom tankarna i handen (vänster) och vet att greppet måste vara både fast och följsamt, en kombination av föra och föras. Det hela pågår kanske en kvart, tjugo minuter. Jag är vaksam för att inte tappa något och låter den text som just föds rulla ut i rader av ord på pappret, ibland utan att titta på det som blir skrivet. Så når jag en punkt där strömmen upphör och jag släpper vad jag har för händer på golvet och släcker lampan, sover en stund igen.

Någon gång när den vakna dagen börjat, tar jag sedan upp pappret från golvet, sätter mig på en stol och läser texten, som jag bara delvis känner igen, och så börjar jag plocka med den, flytta ord, stryka, trycka in små meningar mellan raderna – allt detta ännu för hand. Sedan öppnar jag datorn och skriver om och in alltsammans och efter det börjar jag tvätta texten. Detta sistnämnda är en mycket lugn syssla, allt finns ju redan. Jag kan skärpa till och släppa på uppmärksamheten efter lust och behag, peta lite bland detaljerna, läsa något högt, byta ut ord efter klang och frekvens – kort sagt, polera ytan.

Nej, detta har inget syfte, det är bara ett förlopp, som jag gärna kastar mig in i för dess egen skull. Det har med glädje att göra.

Det är å andra sidan alls inte alltid just så här. Andra texter ramlar ur mig direkt i datorn, men processen är sig ändå ganska lik, även om det där sömngångaraktiga momentet saknas. Jag vet inte om texter som går genom handskriften blir annorlunda på något sätt än de som fingras direkt in i datorn. Men det är möjligt, eftersom detta att forma varje bokstav är något eget.

Sladden till min laddare till min dator upplever på en punkt av sin långa längd sedan en tid en gradvis försvagning. (Storknar ni?) Nå, förra veckan fattade jag ett beslut, åkte in till stan till Cvjetni trg och gick in i Mac Store i gallerian där. Jag visade upp min laddare och fick veta att den inte gick att laga. Det visste jag redan, laddaren var med för att jag skulle kunna få rätt laddare i ny version. Ja, de hade en laddare för mig och jag fick ett sådant där typiskt diskret dekorativt macpaket i handen mot en rätt fet betalning. Detta senare var också väntat. Jag kände mig nöjd och välordnad, gjorde några andra ärenden, tog en långfika med Paolo i solkskenet, pratade om tyskars föreställningar om italienare, om Sardiniens skönhet och sedan tog jag spårvagen hem igen. Fram till denna punkt var alltsammans rasande normalt och ”modernt”, men efter att jag klivit in över tröskeln och tagit stegen genom hallen och ut i ”tomrummet”, föll en grottmänniskokänsla över mig. Jag la paketet på en stol.

Nej, bilden ska inte vara ljusare. Detta är en grotta.

Jag kände tydligt att jag hade dragit in ett viktigt byte i boet, att jag och detta byte var i säkerhet innanför gränsen och att det räckte. Nu kan det ligga där, tills det är dags. Dagarna går och jag har inte packat upp det fina macpaketet. Bude, bude, tänker jag vagt. Den gamla laddaren fungerar ju fortfarande och jag känner inte längre någon oro för att den plötsligt ska upphöra att göra det den är gjord för att göra. Paketet ligger ju på stolen och kan alltid packas upp. Ingen kan ta det ut ur grottan.

Vad var det egentligen som hände? Jag försöker rekonstruera ett förlopp där orsak och verkan verkar flyga mycket fritt om varandra. Huller om buller, men väldigt tyst.

För några kvällar sedan fick jag ett meddelande från Z, där han skrev att hans rygg blivit sämre – igen. Jag blev sorgset uppskakad och upprörd: Ska han aldrig få bli frisk?! Ska han aldrig få leva ett riktigt liv! Och så spolade en massa tankar kring livets orättvisor genom huvudet.

Morgonen därpå när jag skulle stiga upp ur sängen kunde jag först inte röra mig. Korsryggen var helt stel och jag kunde inte komma på hur jag skulle gå till väga för att ta mig upp. Nå, efter en stund lyckades jag ändå lirka mig ur sängen. Jag tänkte något ilsket irrationellt om att jag ju aldrig brukar ha ont i ryggen (utom det där halvåret efter bilolyckan), men sedan tänkte jag på Z och att smärtan och förstelningen kanske hade en mening. Ja, en mening på det sättet att jag genom det bättre kan förstå hur trasigt och svårlevt hans liv är.

De två följande morgnarna följde samma mönster: Först kom jag inte upp alls och sedan tog jag till skruvandet och vridandet tills jag fick mig i upprätt ställning. Jag tänkte: det är så här det är. Dagarna förlöpte sedan halvdana och halvstela, men rätt drägliga. På kvällen efter den tredje morgonen åkte jag in till stan för att träffa K och när det visade sig att hon skulle bli försenad (spårvagnarna kan gå väldigt oregelbundet här) gick jag in i den serbisk-ortodoxa kyrkan. Där satte jag mig på den enda bänken och drog in rökelsedoften i näsan och lät blicken vandra genom guldet och halvdunklet med tankarna i viloläge. Plötsligt kommer det in två mycket långa, slanka, extravaganta gestalter genom sidodörren alldeles bredvid mig. De två var spektakulärt sminkade och bar skimrande åtsmitande kläder och den ena hade stort böljande blont hår. Transvestiter, tänkte jag, kanske italienare (och jag tyckte jag kände igen dem från stationen Santa Maria Novella i Florens – från min ungdom och den där historien med den egyptiske sjömannen i gryningen). Och ja, de var italienare, det hörde jag strax när de kom fram till mig. De tittade lite blygt på mig och sedan på varandra och så frågade den blonda mig: ”È una chiesa cattolica, questa?” ”No, serbo-ortodossa”, svarade jag med låg röst och så pekade jag på en av ikonerna på väggen bredvid oss. Vi begrundade alla tre denna helgonbild och så såg vi allvarligt och långdraget på varandra och de log och tackade sedan hastigt och gled ut genom dörren igen. Ett heligt ögonblick hade just passerat förbi mig.

Och så träffade jag K och vi velade runt lite innan vi bestämde oss för den där baren mittemot Kino Europa, som jag aldrig lär mig namnet på. Vi slog oss ner på övervåningen vid fönstret och dukade upp våra historier för varandra medan vi drack ett Laguna-vin. K tyckte att vi också borde ta en rakija, för det är ju bra mot allt, också mot morgonförstelning och ryggont, så vi beställde in varsitt litet glas biska-rakija. ”Biska” är mistel och den rakijan kommer från Istrien. Vi tömde glasen, reste oss och gick nerför den trånga vindeltrappan. Plötsligt märkte jag att jag inte – verkligen inte alls! – kände något obehag i ryggen. Jag var helt som vanligt. Var det rakijan? Var det det heliga mötet i kyrkan? Eller var det ett meddelande från Z om att han kände sig bättre?

Sammanhangen går inte att genomskåda, men de finns där ändå.

Jag har alltid haft svårt för att skilja på höger och vänster, har ingen automatik där, men det är nog inte något så värst ovanligt, fast det är föstås vanligare att vara normal. Kanske är min förvirring här förbunden med min vänsterhänthet. Då och då tänker jag på detta med de undflyende riktningarna och vänsterhäntheten, till exempel när jag vaktar en tenta och genast identifierar de vänsterhänta bland studenterna, för att jag omedvetet söker dem som skriver med den ”andra” handen. Det är som om jag hörde till ett hemligt förbund, synligt bara för dem som hör dit. Jag tänker också på det här när jag blandar ihop andra motsatser. Med en ilning av skräckblandad förtjusning kan jag ibland ramla in i ögonblick då upp och ner byter plats eller blir till ett – ett fall uppåt, en stigning neråt. (Att uttrycket ”stiga ner” finns är kanske ett tecken på att detta ändå inte är så ovanligt?) När jag återfått balansen tänker jag förklarande att jag ju faktiskt lever på ett klot i rullning genom världsrymden.

För övrigt ligger ju alla motsatser tätt sammanslingrade i det mänskliga medvetandet, en del märker detta mer och andra mindre. Hur håller man isär mer och mindre till exempel? Och vad är dalar utan berg? Minnas utan glömma? Långsamhet utan snabbhet? Här blir ordet ”hastighet” ganska besynnerligt. Och glädjen och sorgen, vad gör de utan varandra, fast vi alltid önskar oss glädje? Och hur rätt är inte ”Krivi put”?

Det kroatiska ordet ”a” som betyder både ”och” och ”men” verkar hålla i en hemlig nyckel.