Det är sedan en tid varmt på ett underjordiskt och sjudande sätt. Solen skiner ganska oklart men envist bakom sina förhängen och människorna svettas och uttalar ordet ”vruće” i lustfylld klagan. I lektionssalarna står luften stilla, jag vet inte om något hänt med fläktarna. Varje papper lever nära sin förvandling till solfjäder. Och igår när Luka strök undan svetten ur pannan under den rödblonda manen fick jag lust att fråga honom: ”I dina skogklädda bergsmarker i Gorski Kotar blir det väl aldrig varmt på det här sättet?” Nej, jag ställde inte frågan utan den fick nöja sig med att fara runt ett varv inne i huvudet.
Här hemma i parken under huset är allt så grönt så grönt och folk sitter från morgon till natt på bänkarna eller i barerna här, Simpa och Royal. Igår kväll när vi gick under de stora lindarna i det ena hörnet märkte jag att nu är det dags: Lindarnas blommar har redan börjat sända ut sin trolldomsdoft. Den doften är något av det bästa med livet här, ja, med livet här på jorden!
Och när jag igår gick utmed den sega Heinzelova för att handla hundmat, så märkte jag att det finns fler kastanjer där och i det övergivna fabriksområdet på ena sidan än jag sett någon annanstans i världen. Man märker det nu när kastanjerna blommar – de gör det sedan länge och fortsätter och fortsätter som om de tappat klockan eller årstiden inne i de gröna lövkalufserna. Som en kometsvans eller en tromb löper den blommande kastanjemassan över gräset mellan de döda fabrikslängorna!
