Kategori: Berättelser ur livet

Jag tänker ibland på de vardagliga tingens makt att fylla tiden eller tömma den. När jag bodde i Vänersborg – det gjorde jag rätt länge – tittade jag nästan aldrig på TV, men andra i familjen gjorde det. Jag tittade egentligen bara på två saker, tyska nyheter till morgongympan (sju minuter – en idealtid för både nyheter och gympa) och lite tjeckiska nyheter med min dåvarande man. Nej, jag förstod inte mycket men tyckte om språkets ljud, har alltid varit bra på att inte förstå. Här i Zagreb har jag en TV, alltså en möbel som heter TV. Under det första halvåret fungerade den, fast jag tittade nästan aldrig. Sedan byttes det system (nej, inga detaljer!) och den gick inte att få igång mer, fast jag märkte det knappt. Men jag tröttnade på att se möbelns stora blanka ansikte, så jag hängde ett skynke över det, ett skynke med elefanter och små spegelskärvor som jag köpte av en indier på en marknad vid jul 2011 (räknar jag rätt?) på det där torget i Bologna, som jag inte kommer på namnet på nu. Det ligger lite upphöjt, kanske någon vet?

Och så gick tiden och med några längre mellanrum tvättade jag skynket, hängde upp det igen och tittade lite på elefanterna och fingrade lite på speglarna. Men nu har jag sedan en tid en önskan att titta på TV, så jag ”förhandlar” med min hyresvärd, som är både lat och elegant undanglidande. Han vill alltid göra allting ”nästa gång” hellre än just nu. Och jag överraskar mig själv – eller kanske inte? – med att bry mig så lite om vad jag bryr mig om. Jag tänker också ”jaja, nästa gång” lite vagt blandat med något om att det vore bra för min kroatiska, som i dessa dagar håller på att väckas till liv, om jag kunde titta lite på kroatiska nyheter till exempel, gärna samma sak om och om igen, det är ju en väg in. Så jag ”mediterar” över skynket, pratar med Baldo, lyssnar lite tankspritt på hans svävande svar och funderar vagt över hur det kan tänkas bli…

Imorse vaknade jag av att regnet trummade mot rutan och när jag steg upp, tassade genom ”tomrummet” och kikade mellan persiennens lameller i balkongrummet såg jag att världen blivit grå. Jag tänkte hastigt, tacksamt på vad bra det var att Londi och jag hade varit hos veterinären för den vårliga vaccineringen dagen innan. Tur! Sedan vreds tanken åt ett annat håll, minnets. Jag såg Sandro och mig gå nerför trapporna på Via de Raimondi 10 med dunkla ansiktsuttryck. Ute regnade det sedan timmar och vi hade just med lustfylld olust lyssnat på Francesco de Gregoris Giorno di pioggia. Ordlöst gick vi med snabba steg bort mot Piazza del Mercato. Lite nerstänkta nådde vi fram till arkaderna – i portici – som ramar in torget. Och där började vi gå runt. Vi hade så där urtråkigt som bara mycket unga människor kan tillåta sig att ha. Om jag ska vara ärligt, så var Sandro bättre på att ha tråkigt än jag, det vill säga han kunde ha tråkigare. Då och då såg vi kort på varandra från sidan och båda hoppades vi att hos den andra finna något som kunde ta oss ur dödläget. Jag minns inte längre hur det slutade, men jag vet att den där dagen sitter hårt inspikad i mitt minne. Ibland räcker det med att jag hör regnet mot rutan för att den korta gråsuddiga filmen ska börja löpa i mitt huvud. Och när filmen är slut tänker jag alltid lite på Sandro, på hur brant hans väg stupade och på hur heroinet till sist tog hans liv. Kanske berodde det på att han kunde få så tråkigt. Och jag tänker på att jag fortfarande har saker kvar att säga honom.

Igår rådde det en euforisk stämning på många ställen i stan. Försommarvädret låg så perfekt i luften att människor bara föll i glädje. Christine och jag gick till Dolac till den lilla fiskbaren i hörnet vid fiskmarknaden. Kan förresten säga detta ganska bra på kroatiska: Jučer smo bile na Dolcu a jele smo ribu u restoranu na uglu u blizini ribarnice. (Ingår i Lanas kurs på Krivi put. Allt jag vill ingår.) Servitriserna sprang uppsluppet runt borden och upp- och nerför trapporna och småskrattade och skojade med gästerna. Vi åt lignje na žaru (grillad bläckfisk) med blitva. Jag äter alltid det när jag är där för det är bäst, tro mig. Vi åt och drack och pratade och skrattade och svävade på det moln som heter Balkanvår. Vi är så goda vänner! Vår vänskap firar hela tiden nya triumfer! När vi ätit färdigt och skämtat oss ut ur fiskbaren styrde vi våra steg upp mot Opatovina

och där slog vi oss ner under ett Pan-parasoll vid Carpe diem och plockade sedan dagen in på skinnet och drack vitt vin av ett enkelt slag, som verkade bättre i solen bland de leende människorna än det kanske var objektivt sett, fast egentligen kan jag bara skratta åt objektivitet. Och plötsligt var det nästan kväll. Förvånade tittade vi på klockan och så samlade vi ihop oss och rann ner för gatan och så tvärs över Dolac – som just vaskades av efter marknaden – nerför trapporna och fram till Jelačić-torget, där vi hoppade på våra respektive spårvagnar och svisch iväg, jag neråt och Christine uppåt. Život je lijep! La vita è bella!

En lycklig solskensmorgon. Londi och jag går genom det gröna bort mot Marijans grönsakshandel. Luften är ljum och det fläktar just så lite eller så mycket som det behövs för att de lövgröna löven ska vrida på sig en aning och blänka till än här än där. Jag vilar huvudet på en oformulerad tanke och låter fötterna gå över gräset. Londi är nog mer medveten i sitt snokande bland buskarna och under träden. Plötsligt tar jag några bilder på Londi i den gröna världen. Dåliga bilder av en lycklig morgon. Kanske punkter att fästa minnen vid.

hitta hunden

lättare nu?

I dessa dagar blommar syrenerna här för fullt. De allra flesta har den klassiska bondsyrenfärgen, ljuslila. Syrenerna är lika vackra här som i Sverige, men de har inte samma mytiska aura i huvudet på människorna här som däruppe i norr. Många vet inte ens namnet på dem, fast nu vet jag att det är ”jorgovan”. Och det finns en sång om denna ”jorgovan”. Den är av Dino Merlin och heter ”Kad zamirišu jorgovani” (”När syrenerna doftar”, tror jag) och här sjunger han den med Vesna Zmijanac.

Syrenbuskar i Gajnice igår: