Kategori: Berättelser ur livet

Igår kväll rulllade jag hem genom natten med spårvagnen efter en omtumlande konsert med Rade Šerbedžija och Arsen Dedić. Det går inte att beskriva den fest de höll på Lisinskis scen, en fest för levande och döda. Kemal Monteno som dog i vintras var med i högsta grad och man anade "Sarajevo, ljubavi moja" även om sången var förklädd.

Rade Šerbedžija och Arsen Dedić drack vin, sjöng, läste dikter, lekte med döden och varandra och visade sin djupa vänskap och publiken levde med. Och så sjöng de här två underbara gamla männen med glöd Arsens sång "O, mladosti" (O, ungdom) och den fullsatta lokalen skälvde, var vi tusen människor? Och hur bra var inte violinsten!

Hör ni sången? O, mladosti…

Jag bor vid en flod. Det är nog inte första gången jag gör det, fast jag just tänkte säga det. Jag har bott vid Göta Älv i Vänersborg och vid Toce, när jag bodde i Domodossola, och vid Rück i Greifswald och väl också vid Leine i Göttingen, fast jag visste nog inte då att Leine flöt förbi där. Men nu bor jag vid Sava och det är jag mycket medveten om. Från min port här till floden tar det en halvtimme till fots och med spårvagn kanske en kvart, eftersom bytet vid Držićeva alltid slukar några minuter. Förr gick Londi och jag ofta dit, men nu är vägen för lång för Londi, man ska ju tillbaka också. Därför är jag mera sällan vid floden numera, men jag tänker ofta på den och jag tycker om att den är så där bred och ”sibirisk” utan vackra hus vid kanterna som Arno i Florens och Pisa eller Ljubljanica i Ljubljana till exempel. Här har vi nasip i stället, flodbanken av lerjord, bred den också på båda sidor om den breda floden.

För en dryg vecka sedan gick jag över Most mladosti tillsammans med Alessandra som var här på besök från Trieste, det sa jag nog. Vi kom söderifrån, från Hrelić och solen stekte, även om bilden här inte förråder så mycket om värmen.

Vi gick ganska långsamt över bron eller kanske inte, vi gick fort och stannade ofta, så var det nog. Jag vet inte vad Ale tänkte på, men hon såg nöjd ut, tyckte jag. Själv tänkte jag på Sava och det här med vattnets vägar och flodens sätt att ständigt vara ny och ändå densamma. Och så tittade jag på hur djupt ner i vattnet molnen speglade sig och förundrades över detta. Och över hur kraftfullt den höga skorstenen pekade ner i vattnet, en sådan rak linje! Och pråmarna som ligger där de ligger år från år, gungar lite och ligger. Vasudevatankar.

Nej, det är inte lipanj, lindens månad, än på ganska länge, men lindarnas lövverk tätnar och de gröna hjärtana blir större och större.

Vi är, efter en kall undantagsdag, inne i den tiden då åtminstone Londi föredrar gatornars skuggsidor. Och under lövträden sitter/ligger vi gärna. Det är den snabba delen av året, då man måste luta sig lite bakåt för att hålla igen. Vi är sedan veckor ute ur den mörka årstidens långa slingrande irrgångar.

Mitt bland dagarna av värme och sol trängde sig en iskall dag in. Den dagen var igår, idag är allt på väg tillbaka till det som nyss var – försommar, solsken. Igår föll ett isigt regn under förmiddagen och världen blev grå. Londi och jag tog korta promenader under paraply. Mot slutet av dagen försvann regnet och jag tog spårvagnen in till stan för att fira den unga harpisten Cristinas födelsedag med de andra italienarna på Bar Amélie. Jag kom till centrum lite för tidigt, så jag bestämde mig för att värma mig lite i den serbisk-ortodoxa kyrkan. När jag kom in, såg och hörde jag att det pågick en gudstjänst och någon blängde på mig, kanske för att jag inte gjorde korstecknet. Men jag tänkte: Jag stannar, jag kan inte bry mig om något blängande, den som blänger på en främling har mindre att göra här än främlingen. Jag stod långt bak i halvmörkret och andades in rökelsedoften och överraskades över hur vackert alla sjöng, även de vanliga församlingsmedlemmarna, särskilt männen. Det sjöng ifrån mitten och ifrån alla hörn och prång och det gnistrande ljuset från de mäktiga ljuskronorna gav relief åt dunklet, som också tog mycket plats i rummet. När jag sedan försiktigt gled ut genom dörren kände jag mig som om jag varit med om något. Jag gick med lätta steg ut på Cvjetni Trg och fortsatte sedan längs några gator jag inte vet namnen på och tvärs över ”Trg” och uppför backen mot katedralen. Strax före krönet tog jag av åt höger och steg in på Amélie. Där satt redan Paolo och Maria och strax efter var alla eller nästan alla där. Och vi firade Cristina, åt bakelser och pratade ”om allt”. När jag några timmar senare tog spårvagnen hem brann himlen med en hög kylig eld.

himlen över Autobusni kolodvor

Under helgen som gick hade jag besök från Trieste. Alessandra, min bästa väninna därifrån, var här och vi var ansträngningslöst ”överallt” burna av solljuset och milda vindar. Zagreb log sitt vackraste leende och gjorde tveklöst ”bella figura”.

På söndagen tog vi spårvagnen söderut över bron till Hrelić och gick några varv i hettan och vimlet där. Det är alltid hetast just på Hrelić, för det finns nästan ingen skugga. Vi blev svettiga och lite småtrötta och satte oss en stund i en bar. Då kom Ale att tänka på att jag pekat ut moskén – džamija – för henne på ditvägen strax före bron. Den skulle jag vilja se, sa hon, och tillfogade något om sina albanska rötter på fädernet. I Trieste har nästan alla någon sådan här väldigt lång rot. Så vi bröt upp och följde Sava längs nasip fram till bron och korsade floden till fots och stannade då och då och tittade ner i det grönaktiga vattnet. Sedan gick vi ett stycke längs Ulica grada Chicaga och funderade om stämningen kanske var lite amerikansk där. Nej, det var den nog inte. Ganska snart såg vi minareten och sedan hela moskén.

Vi gick fram och kände på de tre portarna till själva gudstjänstlokalen, men de var låsta. Då föreslog jag att vi skulle försöka ta oss in genom de mer profana dörrarna – topp, sa Ale och så gick vi förbi springbrunnen och in genom en vanlig dörr. När vi kom in och tittade åt höger såg vi att det var öppet in till själva moskén, så vi stegade iväg i den riktningen. Men nej, stopp! Några äldre män ropade åt oss att stanna. Vi vände och gick mot dem och när vi kom nära, frågade jag om vi fick titta in. Strängheten vek från ansiktena, särskilt från det ena och detta ansiktes bärare tog ner två slöjor från en hylla och räckte Ale en röd och mig en blå. Vi draperade oss lite fumligt med dem och mannen vinkade till oss att följa honom. Först kom vi till en hylla där han bad oss att ställa våra skor, så vi tog av oss skorna och ställde dem på sina platser. Och så tassade vi in i själva gudstjänstrummet. Vi befann oss enligt vår guide i männens avdelning och jag såg en ung man ligga på knä bakom en pelare. Då och då blixtrade hans mobil till i halvmörkret.

Vår guide sa något om att ta bilder och eftersom jag var mer inställd på förbud än på tillåtelse, så missförstod jag honom först, men se, det var tillåtet att fotografera. Med ett fryntligt leende frågade han efter en stund om vi ville att han skulle ta någon bild på oss. Vi sa ja och så fick vi ställa oss på olika ställen som han föreslog. Vår guide pekade ut kvinnornas läktare för oss, men vi gick inte upp dit, kanske fick han inte och Ale och jag tyckte att vi hade sett nog. När vi sedan kommit ur slöjorna och fått på oss skorna igen skakade vi hand med vår guide och tackade för visningen. Men han hade mer att visa upp. Vill ni inte se biblioteket? Jo, tack. Och så gick vi dit. Vill ni se museet? Ja, gärna.

I det mycket lilla museet fanns detaljer från den gamla moskén som nu är konstmuseum. Först vid moskérestaurangen skildes vi från vår ciceron. Vi gick in i den ljusa luftiga lokalen och slog oss ner någonstans i mitten. Från en högtalare i taket hördes ett svagt mässande, som gång på gång överröstades av sparvarna som satt och kvittrade under taket. Det var öppet åt två håll ut mot trädgården och genom fönstren såg man blommande fruktträd. Jag beställde sarma och Ale tog ćevapi. Vi drack vatten och sedan bosniskt (turkiskt) kaffe. Efterrätterna såg lockande ut, men ingen av oss hade plats för det. Drugi put. tänkte jag. En annan gång.

sarma