Kategori: Berättelser ur livet

Igår under den sommarvarma nästan heta eftermiddagen strök Londi och jag förbi hörnet med mitt favoritkörsbärsträd. Jag vet inte hur många körsbär jag har ätit där genom åren eller snarare genom junimånaderna. Många. Jag tror man kallar dem višnja, de är sura på det där goda sättet. Ibland tänker jag att det är klarbär, men det är kanske fel.

Trädet var skummande vitt och nästan alla blommorna verkade ha slagit ut på en gång. Alla ropade: Nu! Och jag tänkte att ja, nu, för sedan kommer några att saknas. Jag gick fram och tillbaka under trädet och letade efter kameravinklar. Jag ställde mig på knä och vred mig hit och dit i kamp för att återge blomsterhavet. Ett halvt kvarter bort såg jag med getögat att min granne ”som blivit galen under kriget” stod och iakttog mina förehavanden som något eventuellt suspekt. Då kom som en kontrast till detta en av mina ”hundvänner” förbi med ett soligt leende och önskade mig lycka till. Londi och Tara luktade på varandra och hälsade. Och jag tog den här bilden och tänkte något vagt om att ”det är så här det ser ut”.

Lite suddig bild av HNK, Hrvatsko narodno kazalište (Kroatiska nationalteatern), men jag vill inte fixa till eller byta bild, för så här såg det ut på förkvällen från Hemingway, där vi satt, eftersom Kavkaz var stängt för renovering.

Halv två igår eftermiddag ramlade försommaren in och sedan fanns det ingen hejd. Den rullade fram timme efter timme och så satt vi till sist där mot solväggen utanför Hemingway med vitt vin i höga glas och log åt tillvaron, trots de hinder som vi nyss snubblat över, var och en på sitt sätt.

PS Den här helgen blir nog fullproppad, så pausträdet kanske måste vila lite.

Före jul var han Mandarinmannen. Efter jul eller nyår förvandlade han sig till Clementinmannen, men platsen och tiden för försäljningen av de gyllene frukterna var hela tiden desamma: Folnegovićeva och lördagar. Under någon månad gick Londi och jag troget dit varje gång han kom med sin bil från Södern och vi hämtade ett trekilosnät och bar hem det. Ja, Londi var väl inte så intresserad. Citrusfrukter är utanför hennes matområde och det är det faktiskt inte mycket annat som är det. Men hon tyckte om själva mötet, försäljningsögonblicket och hälsandet.

Februari och mars gick utan inköp av det här slaget och jag tänkte att säsongen var över för ett bra tag och gick inte mer den där svängen längs Folnegovićeva. Att köra upp en bil full med frukt en gång varje vecka ända från Makarska eller ännu längre söderifrån är väl inte så lätt under de här regniga och halkiga månaderna, funderade jag vidare. Men igår såg jag honom igen. Fel dag – onsdag, fel plats – Hvarska. Allt var fel utom han, där han stod tunn och svartögd under den tjocka gråa kalufsen. Vi hälsade redan på avstånd och när jag kom fram frågade jag vad han hade i bilen. Naranče, sa han och pekade stolt över ett hav av apelsiner i tunna nät i bagageutrymmet. Tre kilo i varje, som vanligt. Han var på gott humör och öppnade en apelsin och lät mig smaka. Ja, saftig och underbart god. Jag köpte ett nät för 20 kuna. Under tiden hade folk börjat strömma till och Londi hälsade på så många hon kunde och skrämde väl någon. Jag sa doviđenja och vi gick gatan fram de få stegen hem med guldet från Apelsinmannen.

När man öppnar en av dem luktar det apelsin i hela rummet, ja, doften stiger till och med in nästa rum. Nu vet jag att man kan berusa sig med apelsiner.

Beta är en liten fet svart hund med korta ben och vaggande gång och mer energi än man först anar. Jag vet inte hur gammal hon är, men kanske är hon jämnårig med Londi eller till och med lite äldre. Hon bor i ett rosa hus som på sommaren har höga bananplantor i den lilla trädgården mot gatan. Beta har en ägare – eller hon äger en matte – som är ganska lik henne själv, en bastant tant med täta gråa lockar, långa mörka kjolar, tjocka svarta strumpor och grova skor. Denna tant fejar och putsar gärna, om hon inte sitter bredbent på en stol i solen och låter dagen vagga förbi.

Här ligger Beta mitt på Lopudska, det är hennes gata. Hon vilar och solar och bevakar sin värld. Både Londi och jag vet våra platser när vi går förbi här.

Det blev väldigt blåsigt under eftermiddagen och solen försvann. Jag gick fram och tillbaka genom rummen som är ett och halvt, två eller tre, beroende på hur man räknar. Jag kände mig upprymd och stark och fri. Då och då satte jag mig ner och läste några diktrader av Anna Świrszczyńska eller Horst Samson och tog sedan med mig dessa på nästa varv genom rummen. Och så satte jag mig igen, åt lite hönsgryta med kelj och kiselo zelje, kritslade ner något på en lapp och något annat på en annan. Jag kände mig ganska säker på att jag kunde både tänka och skriva. Då och då drogs molnen åt sidan utanför fönstret, men det var mindre viktigt för mig än det brukar vara. Och jag visste att jag levde i en annan tid än alla andra och att ingen, mer än möjligen Londi, kunde veta något om min tid. Eller min ”livsstil”. Nej, någon sådan har jag väl inte, men jag har ett eget sätt att leva och det finns ögonblick då detta blir särskilt tydligt för mig.

Jag sträckte ut mig på soffan och låg där raklång en stund och lät minnesbilder från mina småländska barndomssomrar glida förbi framför mig: Jag var nere vid ån strax nedanför Åtorpet en tidig morgon och vi hanterade lite oskickligt med några kräftburar. Jag såg flotten ligga vid strandkanten på gränsen mellan flyta och sjunka, just så som den alltid gjorde. Klättrade någon upp på den, hamnade den alltid strax under vattenytan. Näckrosblad. Och mörker under alarna. Jag tror i alla fall att det var alar.