Före jul var han Mandarinmannen. Efter jul eller nyår förvandlade han sig till Clementinmannen, men platsen och tiden för försäljningen av de gyllene frukterna var hela tiden desamma: Folnegovićeva och lördagar. Under någon månad gick Londi och jag troget dit varje gång han kom med sin bil från Södern och vi hämtade ett trekilosnät och bar hem det. Ja, Londi var väl inte så intresserad. Citrusfrukter är utanför hennes matområde och det är det faktiskt inte mycket annat som är det. Men hon tyckte om själva mötet, försäljningsögonblicket och hälsandet.
Februari och mars gick utan inköp av det här slaget och jag tänkte att säsongen var över för ett bra tag och gick inte mer den där svängen längs Folnegovićeva. Att köra upp en bil full med frukt en gång varje vecka ända från Makarska eller ännu längre söderifrån är väl inte så lätt under de här regniga och halkiga månaderna, funderade jag vidare. Men igår såg jag honom igen. Fel dag – onsdag, fel plats – Hvarska. Allt var fel utom han, där han stod tunn och svartögd under den tjocka gråa kalufsen. Vi hälsade redan på avstånd och när jag kom fram frågade jag vad han hade i bilen. Naranče, sa han och pekade stolt över ett hav av apelsiner i tunna nät i bagageutrymmet. Tre kilo i varje, som vanligt. Han var på gott humör och öppnade en apelsin och lät mig smaka. Ja, saftig och underbart god. Jag köpte ett nät för 20 kuna. Under tiden hade folk börjat strömma till och Londi hälsade på så många hon kunde och skrämde väl någon. Jag sa doviđenja och vi gick gatan fram de få stegen hem med guldet från Apelsinmannen.
När man öppnar en av dem luktar det apelsin i hela rummet, ja, doften stiger till och med in nästa rum. Nu vet jag att man kan berusa sig med apelsiner.