Kategori: Berättelser ur livet

Traditionsenligt visar jag idag de traditionella påskäggen framför katedralen här. Kroatiska hembygds- och sagomotiv i ”jugoslavisk” naivistisk stil. De hedniska våräggen ute i det gröna och den kristna påskmystiken inne under kyrkans valv förenas skönt i uppståndelsetanken.

Jag firar påsk i takt med det som faller i min väg. Först var Draženka och jag i den serbisk-ortodoxa kyrkan en förmiddag där vi fick känna på byggnadens lugna varma magi. Sedan upplevde jag långfredagskvällen med några av ”mina italienare” på en restaurang vid Teslina. Cristina hade ont i en av sina fina harpisthänder men var solig ändå – på sitt milda sätt. Alla kom med förslag till handbehandling, men hon sa att hon visste vem hon skulle gå till. Om man spelar harpa är ju händerna allt. Paolo drömde högt om ett liv som sjubarnsfar i någon bortglömd by i Gallura. Med jordar att odla. Och Duilio, il ballerino, berättade fantastiska historier om Ciminna, den lilla staden ”i skuggan av” Palermo, om de mäktiga påskprocessionerna där och om Nino, ”bydåren”, som var ”allas vår Nino” och ”därför kunde ingen ge sig på honom”. Ibland fick han bära det främsta korset i processionen. Natten innan Nino dog hade Duilio drömt om honom, fick vi också veta.

Det här är den serbisk-ortodoxa huvudkyrkan i Zagreb. Ja, jag skriver ”huvudkyrkan” för det borde väl finnas ytterligare en eller två här i staden, eller vad tror ni?

Jag har alltid tyckt att den sett ganska sluten ut och därför inte kommit mig för att känna på portarna, men igår hade Draženka och jag stämt möte här för att gå in tillsammans. Det var lite svårt att få reda på öppettiderna. Vid huvudingången står det på en guldfärgad platta att det är öppet 9-11 och 14-16, men när vi gick in i den lilla butiken för att Draženka skulle köpa vaxljus att tända för sin levande och döda, fick vi veta att kyrkan alltid är öppen från åtta på morgonen till åtta på kvällen. Vi gick sedan till det lilla ”ljushuset” (det heter inte så) utanför kyrkan. Det är där man tänder vaxljusen för man anser på ett praktiskt-modern sätt att de brinnande ljusen förstör freskerna. I ”ljushuset” finns det två våningar för ljusen, en undre för de döda och en övre för de levande. Draženka sa att hon inte tyckte om den här skillnaden och jag kunde bara hålla med henne. Plötsligt blev det trångt i det lilla huset, så vi gled ut och gick sedan in i kyrkan genom en sidodörr.

Vi kom in i en rökelsedoftande mångfärgad guldglänsande värld med stora mäktiga ljuskronor som fyllde rummet med sin närvaro. På många vis en helt annorlunda stämning än i den serbisk-ortodoxa kyrkan i Trieste, men ändå så besläktad. Vi gick runt, luktade på luften, betraktade ikonerna och sa till varandra att hit kan vi gå oftare. Atmosfären är varm och välkomnande och på ett lockande sätt mystisk. Jag tror att man kan tänka bra här över livet och livsvägarna…

Jag följer med blicken spårvagnsspåren västerut längs Vukovarska och tänker något vagt om parallella linjer som ändå någonstans där oändligheten tar vid möts, låter lite osmält halvvetande fara runt i huvudet. Var det Einstein som sagt något om sådana linjer? Nej, det var nog någon annan…

Aftonrodnaden ligger där i zapad, väster. Ordet zapad har något med falla (padati) att göra. Det är solen som faller. På italienska finns bland flera andra ordet ponente för detta väderstreck. Solen lägger sig i stället för att falla.

Jag förnimmer en varm nyans i spårens blänk, det är våren som sänder den. Och under natten, som kommer efter att jag skrivit det här, kommer en timme att tas ifrån mig och er andra i denna del av världen. Och på morgonen när denna text sedan blir synlig, kommer allting att vara lite senare än vi hoppats, men vi tar det med jämnmod för vi går mot ljusare tiden…

Jag vet inte om ni har varit med om sådant här också. Här följer några tankar från igår kväll:

Nyss upptäckte jag att en recension jag ska skriva måste vara inskickad senast ikväll. I stället för att känna mig stressad och oroad för att kanske inte hinna eller hitta tid för detta, tänkte jag lugnt: Jaha, om den måste vara inskickad ikväll, då kommer den att vara det. Jag behöver inte slåss med mig själv eller kämpa mot anfall av lättja, inget ”det är ju fredag kväll…” kan ha någon giltighet, nej, eftersom det måste göras, så blir det gjort. Jag behöver bara ”ställa mig i arbetsbåset” och jag kommer att göra det av mig själv.

Kanske är detta den punkt på disciplincirkeln där disciplin och ansvarsfritt vegeterande möts.

Gårdagen blev full av oro, men kvällen blev lite bättre och jag tror att vi nu har hittat tillbaka till ett slags ro. Om inte annat så vill jag lura mig själv med dessa två kvällsbilder, som talar om frid. En koltrast (jag tror att det är en koltrast) sjunger sin kvällsmelodi högt uppe i björken.

Och himlen gör sig vackert vårnattsblå ovanför det gula huset mitt emot lekparken.