Kategori: Berättelser ur livet

Vi går under blommande träd igen.

När jag säger ”under blommande träd” kan jag inte hindra att tanken flyger till Fontanes roman L’Adultera och till kapitlet ”Unter Palmen”, där den åtminstone skenbart centrala händelsen utspelade sig. Nej, jag får nog ta bort det där med ”skenbart” för det är klart att äktenskapsbrottets första manifestation måste vara betydelsefull i en roman som bär namnet L’Adultera. Fast ändå är det inte helt så. I Fontanes romaner är äktenskapsbrott oftast bara ett slags farkoster, på vilka sedan annat händer, till exempel ingenting eller att någon blickar ut över en sjö eller att människor pratar med varandra och vecklar upp små ytor av sina världar för varandra.

Kanske är det ett plommonträd vi går under här, men jag är inte säker, hur ofta vi än har gått här vid alla årstider. Men konstigt är det att jag inte minns att jag ätit av plommonen, så kanske är det ett träd utan ätliga eller goda frukter…

Dagarna skrattar uppsluppet. Jag har inte riktigt fattat galoppen men galopperar ändå. Ibland faller ett regn, ibland blåser en försommarvind. Jag åker spårvagn längs Vukovarska än dit än hit, till och från mitt arbete:

Tusenskönorna blommar på gräsmattorna. Och en del av träden drar också på sig blomvästen. Jag läser vilda georgiska dikter av Zurab Rtveliashvili, rader som dessa:

Låt mig manglas av sommaren!

Låt mig manglas av våren!

Låt stridsvagnen kavla ut min kropp!

Eller lite lågmäldare men ändå nog så fasthänt:

och stundom stärker jag

innebördens knut med ett litet ryck…

Och jag längtar till Georgien, till Kaukasus – dit vill jag. Världens största land, där berg och dalar skulle ha samma yta som hela jorden, om man kavlade ut dem plant och platt som ett nederland.

Och så lästränar vi inför Världsbokdagen. Vi läser Stagnelius, Almqvist, Södergran och Lugn. Ja, vad är det för en blandning? Det är ingen blandning. Näcken, Tintomara, Kärleken och Döden går på egna vägar. Det kan man inte tvivla på. Studenterna läser bättre och bättre och spänningen stiger.

Och jag strövar i gräset med Londi och sitter i solgenomlysta uteserveringar och mörka barer med kaffe i koppen eller vin i glaset med än den ena än den andra. Allt är rörelse och lätthet. Fast sorgerna har förstås sina platser. Allt har sin plats. Eller så tar det någon annans.

Ni vet inte hur länge sedan det var som Londi och jag gick längs Sava, inte jag heller för den delen, men länge sedan är det. Kan det vara två år? Londi orkar inte längre gå hela vägen ner till floden här hemifrån och med spårvagn är det trassligt, så jag hade egentligen givit upp Sava för Londi. Men så igår eftermiddag föreslog Iva att vi skulle följa med henne, Veco och Simba i deras lilla bil och gå utmed Sava från Most mladosti. Så vi klämde in oss, jag mellan hundarna i baksätet. Det var en skön eftermiddag eller förkväll och luften vid floden var alldeles mjuk. Simba, som är en unghund, hoppade och studsade och kastade sig efter bollar och pinnar, men också Londi greps av kvällens härlighet och sprang eller halvsprang med nosen i marken längs stigen utmed floden. Simba skuttade då och då ner för kanten huvustupa längs någon brant stig ner mot vattnet.

Vi gick mycket längre än jag hade trott att Londi skulle orka och jag tänkte att jag måste hitta ett sätt att ta mig ner till floden med Londi på egen hand igen. Det får bli spårvagn med byten och krångel, för jag såg ju hur glad hon var! Vi gick där glada alla fem på stigen eller genom gräset, pratade och kastade eller hämtade bollar och vi människor knaprade på choklad och drack te av örter från Sljeme och hundarna fick sina gottor och en slurk vatten.

Solen gick så småningom ner bakom de tunna molnen och när vi vände tillbaka var ljuset ett helt annat, men luften kändes fortfarande lika mild och vänlig.

Så många minnen från de första åren här är förbundna med vandringarna längs ”nasip” med Londi och jag kände med ens att detta är något jag undermedvetet saknat. Londi säkert också. Vi måste tillbaka hit. Sava är vår flod.

När jag var i tonåren tyckte jag ibland om vårarna att jag var vårtrött. Det kändes väldigt spännande detta att kunna vara trött bara för att det var vår. Jag hörde ordet ”vårtrött” och tänkte att jag gärna ville pröva om jag inte befann mig i just detta märkliga tillstånd. Och strax gjorde jag det, eller jag försökte i alla fall låtsas att jag underkastade mig någon mystisk vårkraft, men inom mig visste jag, att det där med tröttheten, det var inte sant.

Nu är jag inte i tonåren och det är vår och jag vill inte vara trött, men se igår eftermiddag när jag kom hem från ”Fakulteten”, så orkade jag inte rätta de sista texterna som låg på bordet, utan jag stöp raklång på soffan, mumlade något obestämt till Londi och föll i sömn. Vårtrött. Se där, nu har jag alltså nått dit, men så värst spännande är det inte och soltimmarna är ännu inte så många att de räcker till både sömn och solglädje. Eller ja, kanske ändå, men när jag vaknade igen var solen allt redan lite blekare om nosen…

Hon har väl en ganska bra tassföring, denna svartpälsade ”labradorica”?

Vart är hon på väg? Är det hon som bestämmer? Eller är det jag? Det är nog jag, efter en stund i alla fall, senast vid första upphittade eller framkrafsade benbit. Ibland undrar jag vad Londi skulle göra om hon fick en ”fridag” från mig. Skulle hon äta ihjäl sig på skräpmat i buskarna eller skulle hon vila i gräset? Eller skulle hon skaffa sig en ny matte eller husse? Någon som vill klia henne i timmar och bjuder på mat och husrum. Fast husrum är kanske inte så viktigt, inte nu när våren är här.