Det blev väldigt blåsigt under eftermiddagen och solen försvann. Jag gick fram och tillbaka genom rummen som är ett och halvt, två eller tre, beroende på hur man räknar. Jag kände mig upprymd och stark och fri. Då och då satte jag mig ner och läste några diktrader av Anna Świrszczyńska eller Horst Samson och tog sedan med mig dessa på nästa varv genom rummen. Och så satte jag mig igen, åt lite hönsgryta med kelj och kiselo zelje, kritslade ner något på en lapp och något annat på en annan. Jag kände mig ganska säker på att jag kunde både tänka och skriva. Då och då drogs molnen åt sidan utanför fönstret, men det var mindre viktigt för mig än det brukar vara. Och jag visste att jag levde i en annan tid än alla andra och att ingen, mer än möjligen Londi, kunde veta något om min tid. Eller min ”livsstil”. Nej, någon sådan har jag väl inte, men jag har ett eget sätt att leva och det finns ögonblick då detta blir särskilt tydligt för mig.
Jag sträckte ut mig på soffan och låg där raklång en stund och lät minnesbilder från mina småländska barndomssomrar glida förbi framför mig: Jag var nere vid ån strax nedanför Åtorpet en tidig morgon och vi hanterade lite oskickligt med några kräftburar. Jag såg flotten ligga vid strandkanten på gränsen mellan flyta och sjunka, just så som den alltid gjorde. Klättrade någon upp på den, hamnade den alltid strax under vattenytan. Näckrosblad. Och mörker under alarna. Jag tror i alla fall att det var alar.
Bra skrivet, Bodil. Något är det jag känner igen här. Hur oväntat en känsla kan dyka upp; av att man är just där man ska vara och att man tycker om det.
Tack Gabrielle – ett välsignat ögonblick var det. Lustigt nog höll jag samtidigt intensivt på med att skriva en recension och ändå kändes allting just så här.
Inte alls ovanligt att det händer när man är koncentrerad och därmed lite glömsk av sitt sk ”själv” ; )
°•°