Vågor

Trots att jag levt långa tider nära havet, vet jag nästan inget om segling. Och nu går livets vågor höga och jag vet inte om det är bäst uppe på vågtopparna eller på den hisnande färden ner i bråddjupet. Och vindarna sliter i mig – kanske kan jag kryssa? Segla snett mot vinden?

Tillvaron har komprimerats på ett underligt och överdrivet sätt och detta just i maj, där jag skulle vilja ha lite rymd och lugna slätter att tankfullt blicka ut över. Jag springer ikapp med mig själv och gör vad jag kan för att inte snubbla över mina tankar, plikter och planer. Allt får inte plats och jag känner att det också är bräckligt. Du kan inte fylla en vas av tunnaste sylglas med råa kantiga stenbumlingar och tro att det går bra bara för att du vill.

Balansen verkar vara där ännu några ögonblick, men den är bedräglig. Jag tänker i stunder av desperation att Londi inte får bli sjuk nu. Hon hostade fult igår natt och jag genomstangs av ett osynligt spjut. Men morgonen var lugn. Och så är även denna. Jag vet inte om det står och väger. Vågar inte vilja veta.

Livet i bitar i askar

Nu har det hänt igen på det här övertydliga sättet. Mitt liv har klippts av och det som var för några dagar sedan eller för någon vecka sedan är helt avskilt från nuet. Det verkar som om jag just börjat på en ny rulle. Jag har svårt för att avgöra om detta är något glädjande eller något skrämmande eller kanske något annat. Har märkligt fast mark under fötterna ändå. Jag försöker förstå vad det är som bereder jorden för dessa hastiga kast. Är det livet på egen hand som öppnar för den här möjligheten alternativt slänger ut mig i det här kaoset? Eller är det detta att dagarna gång på gång faller sönder i olika språk som gör det? Ingen – mer än Londi, som ju är hund och har annat att mäta världen emot – ser mig efter att jag stängt ytterdörren på kvällen eller natten. Inte förrän jag kommer ut morgonen därpå och då kan det ibland vara så att jag är en ny människa.

Igår kväll firade vi Ivanas födelsedag med dalmatiska maträtter och viner, seanser och samtal, ja, ett ovanligt livligt samtal med Daniela i Reggio via skype också. Hon var med oss i rummet och Duilio var en egen teater som bland annat hällde stearin över datorn och mina skor. Sedan tog Paolo, Duilio och jag sista spårvagnen hemåt – ja, till tre olka hem – från Novi Zagreb. Och ännu lite senare på kvällen gick Londi och jag ett varv i parken. När jag till sist stängde ytterdörren om oss, märkte jag detta som jag talar om överst här, att jag tappat förbindelsen med det som hänt dagen innan och dagarna före det. Allt var bara kvällens korta förflutna och det nu jag var i och öppningen mot framtiden. Nej, jag blev inte rädd, men känslan var egendomlig och livet tedde sig som något som ligger i bitar i askar. Jag vet inte om ni ibland upplever något liknande. Kanske inte. Och möjligen har jag inte lyckats beskriva det. Det är inte helt beskrivligt.

Munter klagan

Samtidigt som den här veckan är som en häst som gång på gång stegrar sig och som jag dessutom envisas med att rida barbacka på, faller hela tiden nya stockar och grenar på min väg och sällar sig till dem som redan/ännu ligger där obortröjda. Nu vill jag i ett försök till magi eller exorcism räkna upp de här stockarna och grenarna. Ni kommer att häpna över hur alldagliga och åtminstone skenbart harmlösa de är. Fast anhopningen är inte harmlös, håll den stregrande hästen i minnet. Den kräver all min energi. Till uppräkningen: jag har ännu inte fått tag i min porezna kartica (skattekort?) och det är på något obegripligt sätt bråttom (efter fem år!), jag behöver sedan igår ett ”bostadskort”(?), mina glasögon har tappat den där ena ”saken vid näsan”, min skrivare spottar ut pappren på fel ställe och visar en högröd knapp, man knackar bort bitar av den fallande fasaden så hårt att hela lägenheten stundtals blir till ett enda stort bankande, försök att arbeta därinne, om ni kan!, jag har glömt att maila både x och y fastän det var bråttom, jag ligger efter med två eller tre recensioner, jag har inte skickat in pappren på min "EU-handel", jag har fått ett papper med en obegriplig kod som tvingar mig till ett avläset postkontor inom fem dagar…

Men nyss inträffade något som kanske är en vändpunkt. Jag gick in till optikern i kvarteret och han satte genast på en sådan där näsvinge på mina glasögon. Detta kan betyda en ny riktning! Nästa steg blir att gå in på ”kompjuter usluge” i bortre änden av gatan här. Det var där man för två eller tre år sedan lät mig betala för en reparation av skrivaren (ja, samma skrivare som nu, fast nu är den äldre) genom att köpa en flaska rakija. Kanske ljusnar det.

Solens lek med jorden

Detta är Radnička cesta härom kvällen. Jag vet inte vilken kväll, för vi har nu en rad kvällar som alla bär samma mjukhet till oss.

bild-14

Det finns vyer som talar på ett särskilt sätt till mig. Den här talar om jordelivet med en dunkel monoton röst. Detta är höghusen, detta är asfalten, detta är bilarna, detta är träden, detta är Medvednica. Ja, en helt igenom jordisk sång. Någonting värmer bilden. Solens kärlek till jorden. Eller solens kära lek med jorden. Den leken har pågått i miljoner år. Vi människor kan inte förstå dess djup och längd. Och ändå har vi kanske smitt alla våra myter kring den. Solens lek med jorden. Och våra myrstigar längs bergsryggarna under rymdens vidder.

Om sanningen

Jag går runt runt i mina försök att finna ut vad det är att vara människa på jorden. Mest rotar jag i den minsta cirkeln, alltså i mig själv, för här har jag tillträde också till insidan. Ibland gör jag jämförelser mellan det jag själv tänker om en sak och det jag hör andra säga om den, fast ofta vet jag förstås inte om de verkligen menar vad de säger. Jag hör människor säga att det alltid är bättre att veta sanningen än att sväva i osäkerhet, även om denna sanning skulle vara en obotlig sjukdom eller någons död. Om sådana påståenden riktas direkt till mig brukar jag försöka tiga på ett så lågmält sätt som möjligt och jag döljer noga vad jag tänker. För jag tycker alls inte att det är självklart att det alltid skulle vara bättre att veta (och jag känner sällan någon lust att argumentera för denna min position, det här är för allvarligt för det). Om det rör något glädjande, så är det förstås det (men det vet man ju inte förrän man vet), men klara besked om olycka och utvägslöshet är för mig aldrig bättre än hoppet, det osäkra och gungande. Jag är nog skapad för att leva i osäkerhet och hopp. Kanske skulle någon se det som feghet. Varsågod! Jag ser det här talet om att det alltid är bäst att veta som ett falskt mantra och ibland tror jag att många upprepar det bara för att de hört det så ofta. Jag drar inte fram något exempel nu – jag har många, ni alla har många – eftersom jag tror att ett exempel ibland, i stället för att illustrera en tanke, tar bort uppmärksamheten från den.