Detta är Radnička cesta härom kvällen. Jag vet inte vilken kväll, för vi har nu en rad kvällar som alla bär samma mjukhet till oss.
Det finns vyer som talar på ett särskilt sätt till mig. Den här talar om jordelivet med en dunkel monoton röst. Detta är höghusen, detta är asfalten, detta är bilarna, detta är träden, detta är Medvednica. Ja, en helt igenom jordisk sång. Någonting värmer bilden. Solens kärlek till jorden. Eller solens kära lek med jorden. Den leken har pågått i miljoner år. Vi människor kan inte förstå dess djup och längd. Och ändå har vi kanske smitt alla våra myter kring den. Solens lek med jorden. Och våra myrstigar längs bergsryggarna under rymdens vidder.