Igår fick jag plötsligt en stark lust att ta itu med mina Ungaretti-tolkningar igen. Jag började rota om gamla och kasta mig in i nya, tänkte något om att nu är den rätta tiden för detta. Nu vet jag inte hur rätt tiden var, men jag lägger på prov ut en av tolkningarna här. Kanske minns ni från förr att vi ibland funderade tillsammans över dessa tolkningar?
Här är en dikt ur samlingen Il dolore (1937-1946):
Non gridate più
Cessate d’uccidere i morti,
Non gridate più, non gridate
Se Ii volete ancora udire,
Se sperate di non perire.
Hanno l’impercettibile sussurro,
Non fanno più rumore
Del crescere dell’erba,
Lieta dove non passa l’uomo.
≈≈
Skrik inte mer
Sluta döda de döda,
Skrik inte mer, skrik inte
Om ni ännu vill höra dem,
Om ni hoppas att inte gå under.
Deras mummel går inte att höra
De låter inte starkare
Än gräset då det växer,
Så lyckligt, när ingen går på det.
≈≈
Främst den andra strofen har några svagheter. Hjälp mig gärna med dem och annat.