Kategori: Berättelser ur livet

Nästan varje dag åker jag spårvagn utmed Vukovarska och jag har mina hållpunkter som jag tittar extra noga på. En sådan finns strax före korsningen med Držićeva om man kommer från mitt håll. Det är ett gult tvåvåningshus med rött tegeltak, som står vägg i vägg med ett högre grått hus. Det speciella med huset är varken färgen eller tegeltaket utan jalusierna i övervåningen, särskilt de framför det ena fönstret. Ja, titta själva!

Jag håller ett öga på detta speciella fönster från månad till månad, kanske från år till år, jag är inte helt säker. En gång hade någon gjort ett lamt försök att rätta till lamellernas (om det nu heter lameller) oordning, men någon vecka senare såg allt ut som det skulle igen. Springan och den flyende vilda plastsvansen var där igen. Ibland försöker jag tänka mig hur detta ser ut inifrån rummet – en stelnad kombination av ljus och mörker, som dagens gång ändå mjukar upp lite. Och utifrån sett är det ju en rätt fräck och uppstudsig utmaning mot den allmänna ordningen.

Någon gång – rätt sällan faktiskt – tar jag mig en kava s mlijekom i en av mina två närmaste barer. Jag gör det bara när det känns riktigt lockande och sådant går aldrig att förutse. Som rutin är det ingenting – för mig. Nå, nyss kände jag mig lockad och steg in i husets bar eller rättare sagt upp på trädäcket där uteborden står. Londi dammsög golvet eller däcket, men hon hittade bara någon lite brödrest. I barerna här serveras eller säljs inte det minsta chips eller den ynkligaste brödpinne, men man får ha med sig stor köttstycken om man vill och bröd förstås och det var väl från ett sådant medhavt bröd som biten fallit. Jag beställde mitt kaffe, tilltalades vänligt med susjeda ("granne" i femininum), fick kaffet och drack det och lite av vattnet i det obligatoriska vattenglaset. Och så tittade jag lite på prislistan, jag gör det ibland.

Ja, suddig bild, men kanske ser ni ändå att 0,5 och 0,33 av ölet Karlovačko kostar exakt lika mycket: 12 kuna. Här får man skylla sig själv om man vill pilla med småflaskor.

Vi följde den ljusa grusvägen som leder från den stora obelisken i utkanten av Opicina, på slovenska Opčine, ända bort till Contovello, på slovenska Kontovel. Långt under oss anade vi Trieste och havet. Doften från pinjeträden fyllde luften och solen hade trängt undan molnen som nyss hängt där. Fåglarna kvittrade friskt och ivrigt i trädens grenverk, allt var nyfött efter regnet. Vi spanade med praktiska blickar efter vildsparrisens knoppar. Vi gick rätt raskt, som om vi skulle någonstans.

Mellan träden såg vi långt nere Faro della Vittoria och sedan ett stycke längre bort Barcola. Vi hade kanske ändå ett hemligt mål, nej, inte Contovello – för lite tid – men kröken, från vilken man kan se det vita Castello di Miramare. Men vi nådde inte heller dit. Plötsligt vände vi, trängda av bristen på tid, men glada ändå. Vägen ligger kvar och vi kommer tillbaka, tillsammans eller var och en för sig.

Ibland gör jag små upptäckter av det där stillsamma slaget och ibland återupptäcker jag också gammalt (så det finns minsann mycket att upptäcka!). I den tidiga morgontimmen mellan dvala och vaka slog det mig att jag egentligen redan har tänkt ut nästan allt jag framöver kommer att skriva. Alla dessa ibland lite vilsna tankar ligger omkring i olika skrymslen i hjärnan eller kanske i själen, som ju också har många rum och hemliga skrubbar. För att skriva behöver jag inte hitta på eller tänka ut något, jag behöver bara hitta ett sätt att släppa ut eller frigöra det som ligger travat och hopat i mina tankerum. Kanske krävs det ett slags koncentrerade avslappningsövningar? För att forma tankarna till text måste jag hela tiden söka efter det där lätta men ändå fasta greppet. Kanske ett slags barnmorskegrepp. Ja, jag vet, detta har sagts förr, men det blir inte mindre värt att säga för det.

Jag befinner mig under ett starkt tryck, jag ligger efter med det mesta hur jag än skyndar mig. Men en mjuk varm vind blåser och jag ler med sänkta ögonlock i hemlighet åt brådskan. Vart ska du? Varför så bråttom? Och jag har upptäckt att det finns två tider – minst. Ja, den där snabba springtiden, visst finns den och visst dricker den av och till mitt blod och ja, jag låter mig jagas, men här och där smyger sig luftiga fickor av andra tider in. Härom morgonen satt jag med Toma på ett kafé vid Ulica Ljudevita Posavskog. Solen flöt ner mellan lönnarna så där vänligt och tidlöst och kavu s mlijekom kostade bara sex kuna och vi skrattade utan att veta varför. Den piskande tiden var någon annanstans. Och när jag igår kväll gick förbi baren på baksidan av huset mittemot (vi har många barer här) hördes röster och gitarrmusik och tonerna från ett dragspel också. Ett par dansade glatt och svettigt på en minimal fri yta mellan borden. De andra bargästerna sjöng med starka röster med i sångernas refränger. Jag stannade upp ett ögonblick och föll ner i en tid där brådskan är något okänt och främmande. Ja, jag har fruktansvärt bråttom men jag latar mig som en stor lättjekonstnär mellan varven som piskar runt på ett så oerhört löjligt och befängt sätt.

Och den ljumma natten mumlar stillsamt ovetande om både galopp- och gatloppsspråk.