Nu har det hänt igen på det här övertydliga sättet. Mitt liv har klippts av och det som var för några dagar sedan eller för någon vecka sedan är helt avskilt från nuet. Det verkar som om jag just börjat på en ny rulle. Jag har svårt för att avgöra om detta är något glädjande eller något skrämmande eller kanske något annat. Har märkligt fast mark under fötterna ändå. Jag försöker förstå vad det är som bereder jorden för dessa hastiga kast. Är det livet på egen hand som öppnar för den här möjligheten alternativt slänger ut mig i det här kaoset? Eller är det detta att dagarna gång på gång faller sönder i olika språk som gör det? Ingen – mer än Londi, som ju är hund och har annat att mäta världen emot – ser mig efter att jag stängt ytterdörren på kvällen eller natten. Inte förrän jag kommer ut morgonen därpå och då kan det ibland vara så att jag är en ny människa.
Igår kväll firade vi Ivanas födelsedag med dalmatiska maträtter och viner, seanser och samtal, ja, ett ovanligt livligt samtal med Daniela i Reggio via skype också. Hon var med oss i rummet och Duilio var en egen teater som bland annat hällde stearin över datorn och mina skor. Sedan tog Paolo, Duilio och jag sista spårvagnen hemåt – ja, till tre olka hem – från Novi Zagreb. Och ännu lite senare på kvällen gick Londi och jag ett varv i parken. När jag till sist stängde ytterdörren om oss, märkte jag detta som jag talar om överst här, att jag tappat förbindelsen med det som hänt dagen innan och dagarna före det. Allt var bara kvällens korta förflutna och det nu jag var i och öppningen mot framtiden. Nej, jag blev inte rädd, men känslan var egendomlig och livet tedde sig som något som ligger i bitar i askar. Jag vet inte om ni ibland upplever något liknande. Kanske inte. Och möjligen har jag inte lyckats beskriva det. Det är inte helt beskrivligt.