Miracolo/mistero

Vad var det egentligen som hände? Jag försöker rekonstruera ett förlopp där orsak och verkan verkar flyga mycket fritt om varandra. Huller om buller, men väldigt tyst.

För några kvällar sedan fick jag ett meddelande från Z, där han skrev att hans rygg blivit sämre – igen. Jag blev sorgset uppskakad och upprörd: Ska han aldrig få bli frisk?! Ska han aldrig få leva ett riktigt liv! Och så spolade en massa tankar kring livets orättvisor genom huvudet.

Morgonen därpå när jag skulle stiga upp ur sängen kunde jag först inte röra mig. Korsryggen var helt stel och jag kunde inte komma på hur jag skulle gå till väga för att ta mig upp. Nå, efter en stund lyckades jag ändå lirka mig ur sängen. Jag tänkte något ilsket irrationellt om att jag ju aldrig brukar ha ont i ryggen (utom det där halvåret efter bilolyckan), men sedan tänkte jag på Z och att smärtan och förstelningen kanske hade en mening. Ja, en mening på det sättet att jag genom det bättre kan förstå hur trasigt och svårlevt hans liv är.

De två följande morgnarna följde samma mönster: Först kom jag inte upp alls och sedan tog jag till skruvandet och vridandet tills jag fick mig i upprätt ställning. Jag tänkte: det är så här det är. Dagarna förlöpte sedan halvdana och halvstela, men rätt drägliga. På kvällen efter den tredje morgonen åkte jag in till stan för att träffa K och när det visade sig att hon skulle bli försenad (spårvagnarna kan gå väldigt oregelbundet här) gick jag in i den serbisk-ortodoxa kyrkan. Där satte jag mig på den enda bänken och drog in rökelsedoften i näsan och lät blicken vandra genom guldet och halvdunklet med tankarna i viloläge. Plötsligt kommer det in två mycket långa, slanka, extravaganta gestalter genom sidodörren alldeles bredvid mig. De två var spektakulärt sminkade och bar skimrande åtsmitande kläder och den ena hade stort böljande blont hår. Transvestiter, tänkte jag, kanske italienare (och jag tyckte jag kände igen dem från stationen Santa Maria Novella i Florens – från min ungdom och den där historien med den egyptiske sjömannen i gryningen). Och ja, de var italienare, det hörde jag strax när de kom fram till mig. De tittade lite blygt på mig och sedan på varandra och så frågade den blonda mig: ”È una chiesa cattolica, questa?” ”No, serbo-ortodossa”, svarade jag med låg röst och så pekade jag på en av ikonerna på väggen bredvid oss. Vi begrundade alla tre denna helgonbild och så såg vi allvarligt och långdraget på varandra och de log och tackade sedan hastigt och gled ut genom dörren igen. Ett heligt ögonblick hade just passerat förbi mig.

Och så träffade jag K och vi velade runt lite innan vi bestämde oss för den där baren mittemot Kino Europa, som jag aldrig lär mig namnet på. Vi slog oss ner på övervåningen vid fönstret och dukade upp våra historier för varandra medan vi drack ett Laguna-vin. K tyckte att vi också borde ta en rakija, för det är ju bra mot allt, också mot morgonförstelning och ryggont, så vi beställde in varsitt litet glas biska-rakija. ”Biska” är mistel och den rakijan kommer från Istrien. Vi tömde glasen, reste oss och gick nerför den trånga vindeltrappan. Plötsligt märkte jag att jag inte – verkligen inte alls! – kände något obehag i ryggen. Jag var helt som vanligt. Var det rakijan? Var det det heliga mötet i kyrkan? Eller var det ett meddelande från Z om att han kände sig bättre?

Sammanhangen går inte att genomskåda, men de finns där ändå.