oordnad betraktelse

Jag har alltid haft svårt för att skilja på höger och vänster, har ingen automatik där, men det är nog inte något så värst ovanligt, fast det är föstås vanligare att vara normal. Kanske är min förvirring här förbunden med min vänsterhänthet. Då och då tänker jag på detta med de undflyende riktningarna och vänsterhäntheten, till exempel när jag vaktar en tenta och genast identifierar de vänsterhänta bland studenterna, för att jag omedvetet söker dem som skriver med den ”andra” handen. Det är som om jag hörde till ett hemligt förbund, synligt bara för dem som hör dit. Jag tänker också på det här när jag blandar ihop andra motsatser. Med en ilning av skräckblandad förtjusning kan jag ibland ramla in i ögonblick då upp och ner byter plats eller blir till ett – ett fall uppåt, en stigning neråt. (Att uttrycket ”stiga ner” finns är kanske ett tecken på att detta ändå inte är så ovanligt?) När jag återfått balansen tänker jag förklarande att jag ju faktiskt lever på ett klot i rullning genom världsrymden.

För övrigt ligger ju alla motsatser tätt sammanslingrade i det mänskliga medvetandet, en del märker detta mer och andra mindre. Hur håller man isär mer och mindre till exempel? Och vad är dalar utan berg? Minnas utan glömma? Långsamhet utan snabbhet? Här blir ordet ”hastighet” ganska besynnerligt. Och glädjen och sorgen, vad gör de utan varandra, fast vi alltid önskar oss glädje? Och hur rätt är inte ”Krivi put”?

Det kroatiska ordet ”a” som betyder både ”och” och ”men” verkar hålla i en hemlig nyckel.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *