Kategori: Berättelser ur livet

Gårkvällen var mycket varm och början av natten också, så Londi och jag väntade länge innan vi gick vår sista runda. Den inträffade vid en punkt nästan mitt emellan kväll och morgon. Den punkten finns nog inte, men det var då vi var ute. En stund stannade vi under balkongrummet och jag tittade upp mot de öppna fönstren och tänkte något om att där innanför bor vi. Londi nosade på ett intressant hörn och den kroatiska flaggan gungade lojt. Den är kvar fastän Kroatien åkt ut ur fotbollsturneringen. Inget mer grillat kött hos Slobodan i baren…

Tidigt imorse vaknade jag av kastvindar som visslade in genom sovrumsjalusierna. Sedan kom regnet och nu andas Londi äntligen lite lugnare.

Trešnjevka är en stadsdel som jag besöker förvånansvärt sällan med tanke på hur behagligt småruffig den är. Den ligger liksom tillbakalutad i sig själv. Namnet har den fått efter körsbären – trešnje – som en gång växte här. Kanske finns det körsbärsträd kvar i de små lantliga trädgårdarna. Det skulle inte förvåna mig.

Igår kväll tog jag trean hemifrån ända till Trešnjevački trg och steg av där i värmen.

Jag såg mig om efter Gabriella, min ungerska kollega och nya väninna, men hon syntes inte till. Efter en stund surrade mobilen till och det var hon som med andan i halsen berättade att hon hade smällt igen ytterdörren med nyckeln på insidan. Hon bad mig följa Trakošćanska ulica åt hennes håll medan hon ringde låssmeden. Jag hörde knappt vad hon sa för just när hon ringde började kyrkklockorna strax intill bimla och dåna så högt och kaotiskt att jag nästan fick svindel. Men jag uppfattade det vikitigaste och började gå. Då och då stannade jag upp och tog lite bilder inåt tvärgatorna.

Så möttes vi och slog oss ner i en bar på hörnet där hennes gata börjar för att vänta på låssmeden. Tjugo minuter ringde han och sa att han var utanför hennes lägenhet, så vi skyndade dit medan vi funderade högt över om det skulle vara möjligt att få upp låset. Gabriella nämnde gång på gång hur tung dörren är. Så var vi framme vid det gula huset och hon pekade ut sin balkong på andra våningen för mig.

Låssmeden plockade med ryggen mot oss upp något ur sin väska. Det verkade som om han inte vill att vi skulle se vad, men vi glodde båda två intensivt och konstaterade att det var ett slags större kort av kraftig hårdplast. Han lirkade omkring lite i dörrspringan och vips var dörren öppen. 300 kuna utan kvitto blev det. Gabriella och jag gick in i lägenheten för att pusta ut några ögonblick efter upplevelsen, men strax var vi ute igen. Vi sökte upp en annan bar, slog oss ner i skuggan och beställde oss varsin öl och blev sedan sittade där hela kvällen medan samtalen rullade fram på det där oförutsebara sättet som det kan göra när man inte känner varandra men är full av nyfikenhet. Vi pratade en del om Sverige och Ungern och Kroatien ur nya vinklar. ”Vi har en niohundraårig gemensam historia, men det vill man oftast inte låtsas om här”, sa Gabriella. ”Den berömda adliga familjen Zrinski talade förresten bättre ungerska än kroatiska.” Jag försökte ta reda på om ungerskan på ett liknande sätt som finskan ”sitter fast i nuet” och ”känner en olust inför andra tempus”. (Detta om finskan och nuet är en annan historia, som jag inte tänker berätta nu.) Gabriella tyckte att frågan var rolig och sa något om att det är omständligt att uttrycka futurum i ungerskan. Så kom vi in på den ungerske dramatikern Pintér Béla och hans teater Társulat. Jag kunde linte låta bli att fråga om det där med ungerska namn och varför efternamnet kommer före förnamnet. ”I ungerskan går vi alltid från större till mindre”, svarade Gabriella och gav mig några exempel till på detta ”större till mindre”. Tyvärr minns jag inte längre vad, men jag minns med stor tydlighet att det var en bra kväll.

En eftermiddag någonstans i mitten av juni tog Duilio med Alex och mig på en rundvandring i Hrvatsko narodno kazalištes, den stora teaterns, inre. HNK är ju Duilios hemmaplan, det är här han är ballerino sedan fyra år och det är här jag har sett honom dansa.

Duilio tog emot oss i entrén och förde oss efter en slingrig vandring genom korridorer med loger och omklädningsrum in på scenen, där arbetet med den kommande kvällens kulisser var i full gång. ”Teatern sover aldrig”, fick vi veta medan vi tittade ut över den tomma salongen, som log mot oss i dunkelrött och mattguld. Duilio pekade på logerna närmast scenen och berättade lite hemlighetsfullt att delar av orkestern ibland spelar från dem och det är något särskilt.

Vi gick ner i undervåningen och tittade på instrumenten i vila. Duilio visade oss Cristinas harpa som stod innesluten i ett violett fodral. Jag tog en misslyckad bild på den, som ni slipper se.

Vi gick genom lönngånger, de verkade i alla fall lönnliga dessa gångar, upp och nerför trappor täckta med röda mattor, ut på balkonger, in i loger. Då och då hälsade Duilio på någon.

Några gånger gick vi ut på den ena eller andra balkongen och såg ut över staden.

Duilio berättade om den nya underjordiska passagen som för under gatan – minns inte vilken gata, men det bryr ni er kanske inte om – till träningslokalerna på andra sidan. Gången finns sedan ett tiotal år. Förr, Duilio log som om han avslöjade en hemlighet när han sa det, förr kunde man se ballerinorna springa över gatan i nattmörkret i sina vita tyllkjolar…

Så var det dags för årets första bad. Jag har nog tappat smaken för kalla bad sedan jag flyttade hit, så nu badar jag inte förrän det är går att kliva i vattnet utan minsta stänk av heroism. Och Bundek är ju en korvsjö och inte ett hav, så det finns ingen anledning att bada innan man behöver det.

Efter morgonpromenaden med Londi bakom ”Patriotens hus” packade jag min lilla ryggsäck och tog trean till Držićeva, bytte till någon av de södergående vagnarna, korsade Sava och steg av vid Most mladosti (Ungdomens bro). Det var en del folk där eftersom marknaden på Hrelić inte lever bara på söndagar utan också på onsdagar, om än i lite mindre skala. Jag såg en del utbredda varor – kläder, skor, rakijaflaskor – på dukar på marken, men jag skulle ju åt ett annat håll, så jag styrde mina steg mot nasip och gick sedan ett stycke längs den vitgnistrande vägen utmed den osynliga floden.

Den ena vägkanten var full med sommarblommor, sådana som man kanske lägger under kudden till midsommar i Sverige. Jag såg blåklockor, hundloka och smörblommor och andra jag inte minns nu. Himlen var mycket blå. Någonstans anade jag en häger.

Så kom jag fram till Bundek och allt var sig likt. Tack och lov. Just så här är det väldigt bra. Jag slog mig ner bara ett litet stycke från min vanliga plats. Samma men ändå inte. Jag drack lite vatten, åt en aprikos, bredde ut mina saker och satte mig och tittade på en liten hund som simmade förbi. Det är föbjudet för hundar att bada här, men ofta är det inte så noga. Sedan simmade jag lite bland fiskarna och räknade en stund mina simtag på kroatiska. Ja, det är sådant jag roar mig med.

Jag har en ny handduk i år, en jag köpte när Alex och jag var på Hrelić för några veckor sedan. Den föreställer Istrien. Jag tycker om karthanddukar, min bästa visar den polska Östersjökusten och platser från min tyska familjs östliga historia. Men nu tittade jag på Istrien och mindes olika resor där. Jag mindes Dajla med Igor och Londi för några somrar sedan. Och det märkliga Roč från en annan resa med någon annan…

Jag står vid en gränslinje. Tiden delar sig här och tankarna med den. Den tydligaste och mest emblematiska bilden av veckorna när Alex var här och befolkade min värld föreställer oss två i halvmörkret under fikonträden på Bacchus. De sista tre kvällarna satt vi där med vitt vin och vatten eller det montenegrinska ölet Nikšićko på det skrangliga lilla bordet. Luften var tung av fikonträdsdoften. Alex bläddrade bland sina anteckningar och berättade om Karl Jaspers idéer om tillvaron och existensen. Jag lyssnade och försökte formulera tankar kring det hörda. Fikonlövens skuggor flöt omkring över husväggen några meter ifrån oss. Det var mycket varmt och svetten blänkte i människornas ansikten i dunklet.

Ögonblick av urtid gled förbi. Så var det varje kväll och jag tänkte då och då lite förstrött på våra band med antiken och dess tankevärldar allt medan jag försökte förstå vad Alex sa om Jaspers tankesystem. Och vid sidan om tänkte jag att jag nog ska försöka mig på att läsa Jaspers själv. Jag kan säkert hitta böcker av honom på antikvariaten här. Nyfikheten har vaknat och vill veta.

Detta om detta, men som jag sa i början av den här texten så står jag vid en gräns eller snarare så har jag just passerat en sådan. Jag försöker mig på en orientering i den brexitvärld jag nyss (igår kanske) skämtade lite rått om. Vad är det som har hänt och varför har engelsmännen träffat detta val? Eller ska jag i stället fråga vad vi människor gör när vi ställs inför sådana här politiska valsituationer? Ja eller nej, ställs vi inför. Vill vi det eller det? Ofta röstar vi utan att veta något om konsekvenserna och försvarar kanske vårt slarv i valet med att vår röst ändå inte kan ändra något. Vad spelar en röst för roll bland miljoner? Eller känner vi oss tvärtom betydelsefulla när vi lägger vår röst? Svårt att avgöra, på något vis faller det här röstandet ut i ett slags abstraktion eller blir kanske till en lek bland skuggor. Och nu har engelsmännen alltså sagt att de bor på en ö och att Europa är något annat. Eller vad har de sagt? Eller vilka är det som har sagt vad? En av orsakerna till att rösterna föll som de föll är väl att befolkningspyramiden allt mer blivit en urna. Och vad tänker vi som lever på det europeiska fastlandet om saken? Bon voyage..? Eller: hur kommer det sig att USA inte faller isär? Och hur är det, saknar vi engelsmännen i vårt tänkta gemensamma projekt? Eller tycker vi att de ändå är så konstiga med sina tum och barrels och besynnerliga hundraser? Eller är det just underligheten som förbinder oss med dem och varandra?