Trešnjevka är en stadsdel som jag besöker förvånansvärt sällan med tanke på hur behagligt småruffig den är. Den ligger liksom tillbakalutad i sig själv. Namnet har den fått efter körsbären – trešnje – som en gång växte här. Kanske finns det körsbärsträd kvar i de små lantliga trädgårdarna. Det skulle inte förvåna mig.
Igår kväll tog jag trean hemifrån ända till Trešnjevački trg och steg av där i värmen.
Jag såg mig om efter Gabriella, min ungerska kollega och nya väninna, men hon syntes inte till. Efter en stund surrade mobilen till och det var hon som med andan i halsen berättade att hon hade smällt igen ytterdörren med nyckeln på insidan. Hon bad mig följa Trakošćanska ulica åt hennes håll medan hon ringde låssmeden. Jag hörde knappt vad hon sa för just när hon ringde började kyrkklockorna strax intill bimla och dåna så högt och kaotiskt att jag nästan fick svindel. Men jag uppfattade det vikitigaste och började gå. Då och då stannade jag upp och tog lite bilder inåt tvärgatorna.
Så möttes vi och slog oss ner i en bar på hörnet där hennes gata börjar för att vänta på låssmeden. Tjugo minuter ringde han och sa att han var utanför hennes lägenhet, så vi skyndade dit medan vi funderade högt över om det skulle vara möjligt att få upp låset. Gabriella nämnde gång på gång hur tung dörren är. Så var vi framme vid det gula huset och hon pekade ut sin balkong på andra våningen för mig.
Låssmeden plockade med ryggen mot oss upp något ur sin väska. Det verkade som om han inte vill att vi skulle se vad, men vi glodde båda två intensivt och konstaterade att det var ett slags större kort av kraftig hårdplast. Han lirkade omkring lite i dörrspringan och vips var dörren öppen. 300 kuna utan kvitto blev det. Gabriella och jag gick in i lägenheten för att pusta ut några ögonblick efter upplevelsen, men strax var vi ute igen. Vi sökte upp en annan bar, slog oss ner i skuggan och beställde oss varsin öl och blev sedan sittade där hela kvällen medan samtalen rullade fram på det där oförutsebara sättet som det kan göra när man inte känner varandra men är full av nyfikenhet. Vi pratade en del om Sverige och Ungern och Kroatien ur nya vinklar. ”Vi har en niohundraårig gemensam historia, men det vill man oftast inte låtsas om här”, sa Gabriella. ”Den berömda adliga familjen Zrinski talade förresten bättre ungerska än kroatiska.” Jag försökte ta reda på om ungerskan på ett liknande sätt som finskan ”sitter fast i nuet” och ”känner en olust inför andra tempus”. (Detta om finskan och nuet är en annan historia, som jag inte tänker berätta nu.) Gabriella tyckte att frågan var rolig och sa något om att det är omständligt att uttrycka futurum i ungerskan. Så kom vi in på den ungerske dramatikern Pintér Béla och hans teater Társulat. Jag kunde linte låta bli att fråga om det där med ungerska namn och varför efternamnet kommer före förnamnet. ”I ungerskan går vi alltid från större till mindre”, svarade Gabriella och gav mig några exempel till på detta ”större till mindre”. Tyvärr minns jag inte längre vad, men jag minns med stor tydlighet att det var en bra kväll.