Kategori: Berättelser ur livet

Nästan hela den andra och sista Varbergsveckan log vädret ett stadigt solskensleede. Vi åt i trädgården både morgon och kväll i mindre eller större sällskap. De sista fyra eller fem dagarna låg Nilla och jag i timtal i Käringhålan, detta det vackraste och vildaste nakenbadet för kvinnor. Men eftersom det har en oklar gräns på den sidan som vetter mot fästningen, så ingår det bland de badandes bisysslor att mota bort män som förirrar sig in bland de sköna klipporna.

I Käringhålan kan man ligga alldeles intill vattnet på bekvämt rundade hällar. Ofta låg vi och tittade på sjöfåglarna, särskilt några änder (vet inte vilken sort, men kanske kan någon identifiera fåglarna på bilden här) som simmade omkring på matjakt klädda i sjögräsdräkter fångade vår uppmärksamhet och fantasi.

Jag kände mig själv som en sådan gräsklädd and, när jag letade mig ut genom tångbältet och förbi de bumliga stenarna mot öppnare vatten. Denna salta sträva närhet till allt…

Egentligen borde jag kanske ägna dagen åt att städa upp efter den nyss gångna terminen – som kanske ändå inte har gått, för i detta ögonblick ramlade ytterligare ett arbete in – eller så borde jag kanske tänka lite på att packa, för imorgon åker jag till Sverige, men kanske just därför och för att jag nyss fått höra så mycket om den svenska sommaren, så gav jag mig av till Bundek i den flimrande hettan. Det är kanske psykologiskt bra att bli rejält svettig en gång till inför två svenskt svala sommarveckor, tänkte jag pudelklokt. Svalkan blir roligare så och mer lockande exotisk.

Och så fann jag mig där gående under solen längs den vitgnistrande vägen utmed ”nasip”. Jag la märke till att det höga gräset på Savas strandängar var nyslaget och att gräset redan höll på att bli till hö. En traktor med en hövändare efter sig for rad upp och rad ner. (Jag har nog inte använt ordet ”hövändare” sedan barndomens somrar i Ingeryd, men ordet sitter fortfarande bra i munnen, märker jag.) Jag tänkte något om att hur snabbt höet torkade. ”Innan natten faller är det torrt.” Jag vred lite på min solhatt. Bra med solhatt.

I dungarna kring Bundek var det ganska mycket folk redan när jag kom. Grillarna var i gång och överallt luktade grillat kött. Stora tunga män vände på köttstyckena. Kvinnorna dukade under träden och ställde upp stora flaskor med vatten.

En annan lukt som nådde min näsa var den av jäsande plommon. Ja, det finns en del plommonträd här. När jag tittade uppåt såg jag massor av röda plommon (de syns dåligt på bilden men de är där). Jag tänkte något om Balkansommaren – dessa mäktiga lukter av grillkött och jäsande plommon och de långsamt vidlyftiga förberedelserna inför det stora ätandet. Flodens närvaro där bakom vallen. Trädsvalkan.

Jag gick ner till min plats, nästan samma som i förrgår, vid sjön. Vattnet var varmare än sist och solen brände över stenstranden. Jag simmade mina rundor, tittade på fiskarna och på en schäfer som tjuvbadade tillsammans med husse och matte. Strandvakten kom ner och lugnt samtal utspann sig om förbudet, så hunden hann svalka sig. Men det finns också en plats för hundar borta vid bron, berättade strandvakten, och jag följde sedan den lilla trion med ögonen tills de nådde den tillåtna platsen. Om ni tittar riktigt noga så ser ni en schäfer komma upp ur vattnet till sina människor.

Jag stannade bara någon timme för sedan blev det för hett. När jag gick tillbaka längs den vita vägen rullade jag in mig i min handduk för att inte bli bränd av de branta solstrålarna och så nådde jag Most mladosti och svalkan därunder bron. Jag passade på att ta en bild på en bild som avbildar en Hrelić-försäljare med sina varor. Det är marknad på Hrelić idag eller det var det på förmiddagen. Nu går det nog inte att vara där.

Efter mogonstunden – kaffe och isvatten – med Londi på Simpa tog jag min ryggsäck med badsakerna och for iväg till Bundek för årets andra bad. Vädret är molnigt och mildvarmt idag, så det brände inte alls när jag gick längs nasip bort mot min korvsjö. Det fläktade lite ljumt och jag tyckte jag såg en stork gå och beta i det höga gräset nere vid Sava.

Jag slog mitt läger lite längre västerut (om det nu är sant att jag vet något om väderstrecken) än härom dagen mest för att stenarna låg ovanligt platt på mitt utvalda ställe. Den här gången hade jag ingen bok med mig, så jag förde först ett litet låtsassamtal i huvudet med mig själv på kroatiska. Sedan låg jag mest och tittade – när jag inte var i och simmade omkring. Min plats visade sig vara bra på andra sätt än det som gällde den rena bekvämligheten. Den var en bra åskådarplats.

Två småpojkar, bröder förstod jag, simmade starkröstat sjungande förbi. Då och då avbröt de simmandet och sången för att brottas lite i vattnet.

Några andra barn lite längre bort ropade ivrigt: Pogledajte patke! Pogledajte patke! (Titta på ankorna!) Och förbi mig simmade andmor med sina två ganska stora barn.

I hemlighet är jag tacksam över att det inte är så många svanar vid Bundek den här sommaren.

Igår kväll gick Vesna och jag längs Vukovarska ända bort till ”Bandićs fontäner” och sedan vidare till korsningen mellan Ulica Hrvatske Bratske Zajednice och Slavonska. Biltrafiken brusade tungt och luften var varm och fuktig. Vi var på väg till en enligt uppgift ganska nyöppnad zigensk eller romsk restaurang som skulle finnas nära korsningen mellan Miramarska och Slavonska. Medan Vesna berättade märkliga historier för mig gick vi ett stycke längs Slavonska hela tiden med blickarna riktade mot söder in bland träden och buskarna. Var den kanske där? Nej. Och inte där heller. Vi gick förbi HRT:s (kroatiska radio-televisonen) taggiga byggnader och strax efteråt nådde vi korsningen med Miramarska, ja, det är väl egentligen ingen riktig korsning för Miramarska ser ut som en småväg som nästan obemärkt rullar av från Slavonska. Vi gick nerför en liten trappa och gick på ett lite lägre plan några steg tillbaka mot ett ganska litet vitt hus där vi upptäckte en skylt med texten ”Romska kuhinja” under en stor och våmlig Konzum-skylt. Vi var framme.

Bakom huset såg vi ett slags podium eller terrass med ett par bord. Runt omkring sträckte sig ett grönt förvildat fält kantat med några skjul. Vi gick upp på podiet och satte oss vid ett bord. Vid de andra borden satt en grupp män och en liten familj. Det enda som fanns på borden var öl och kanske något vattenglas. Vesna sa något om att det zigenska köket innehåller mycket kött, att de är ”starka med kött”, ja, det är ett riktigt Balkankök. Och så tillade hon lite beklagande att hon är halvvegtarian. Så kom då servitrisen eller snarare värdinnan fram till oss och log lite skyggt. Vesna frågade om de serverade mat. Javisst – och så räknade hon upp rätterna. Jag slog till med sarma i vinlöv och Vesna kunde inte hitta något mer vegetariskt än burek med ost. Och till det beställde vi varsin flaska Ožujsko.

Vesna började pratade med den ena mannen vid bordet bredvid och frågade honom om han möjligen var ordföranden för den zigenska föreningen. Jo, det stämde och restaurangen hade han med sin fru, Vesna. De bor i också i huset, fick vi veta. Han berättade också att vem som vill får vara med i föreningen för 100 kuna om året och för det får man vara med på alla festerna som firas under året. Braco räknade upp dem och såg nöjd ut. Ja, många. Och Vesna kom ut med ölet till Vesna och mig.

Vi skålade lite på skoj och tog några klunkar. Vesna berättade något underligt om en stor fest på nedgrävda hönor som nödsakats på grund av någon sjukdom. ”Man ska inte överdriva det där med hygien. Ingen blev sjuk varken den gången eller någon annan.” Jag nickade.

Så kom maten ut, men Vesna råkade bränna sig när hon skulle sätta ner fatet med sarma framför mig. Det ena ölglaset splittrades och bitarna for iväg åt olika håll. Vi plockade ihop dem vi hittade, den blöta delen av duken veks bort och jag fick ett nytt glas. Lite vilt, men sarman var underbart god. Strax efter att mörkret fallit reste vi oss från bordet, betalade och gick uppför den lilla trappan mot Slavonska igen. En bra kväll.

Sitter på Simpa och tänker på sommaren. Jag dricker kaffe och Londi dricker isvatten, hon förstår sig på sådant.

Ja, jag åker till Sverige något i juli för jag har fått löfte om Londi-vakt, men i augusti kommer jag att vara här och augusti är en stor och tung månad. Och slutet av juli skojar väl inte heller. Mest tungt är det för Londi förstås, men vi har luftkonditionering, så det ska nog gå. Jag har bestämt mig för att inte ha varken önskningar eller planer, åtminstone inte av ett sådant slag att andra också skulle kalla dem planer. Kanske kan jag kalla det små överlevnadsstrategier. Vi ska gå upp tidigt om morgnarna och sitta just här på Simpa med kaffe och isvatten innan det blir för varmt. På dagarna ska vi vara inne och vila och sova och skriva och läsa. Jag ska flytta bordet från balkongrummet – där luftblåset sitter – och ställa det i tomrummet, som ju har mycket plats. Vissa dagar kanske jag tar spårvagnen till Bundek för att simma några varv bland fiskarna där. Sena kvällar och nätter ska vi vara ute i ”parken” under lindarna, björkarna och valnötsträden. Kanske kommer någon som vill uppleva Balkanstiltjet från dess djupaste insida och hälsar på. Sådant går inte att förutse. Jag ska varje dag äta min hemlagade gazpacho och svarta oliver i mängder och jag ska dricka vatten och vitt vin. Och citronen ska också få en hedersplats. Londi får det hon behöver och hittar säkert lite extra i buskarna. Vi åker ingenstans för Londi reser inte mer.