Kategori: Berättelser ur livet

Igår kväll gick jag den gamla vägen till Borovje. Det är den vägen Londi och jag gått så många gånger tillsammans genom åren, en väg vi inte längre går för att Londi inte kan och orkar. Det kändes konstigt och ensamt att gå där utan henne, men jag travade på i ett slags tapperhet för hur skulle jag annars komma framåt? Jag passerade genom tunneln under Slavonska med huvudet full av minnen och gick sedan utmed den där idrottsplatsen som ser så gammaljugoslavisk ut. Några pojkar bollade lite håglöst, två män mumlade något till varandra. Jag upptäckte att en del hus hade fått ny färg och att en brödbutik hade uppstått sedan sist. Jag såg moskéns silhuett och tänkte på champinjonerna jag plockat bland träden där den första eller andra hösten här i staden.

Jag tog vägen förbi fältet med brunnen (bunar), där hundägare och hundar hade brukat ses. Kanske ses de fortfarande där, kanske var det bara fel tid. Så nådde jag fram till den bosniska restaurangen Sofra och slog mig ner vid ett av de små borden utmed den ena husväggen. Någon minut senare såg jag Draženka halta över gatan. Med en suck satte hon sig mittemot mig och berättade om sin underliga ”olycka”. Det gick inte att förstå hur det hade gått till.

Vi hoppade över det dyra bosniska ölet och beställde Karlovačko och jag plockade fram en klokhet ur min tjeckiska ölregelbok och sa att bosniskt öl dricker jag i Bosnien. Ja, och så satt vi där genom timmarna och kvällen och vände och vred på livet och sommaren. Draženka kommenterade lite syrligt det kommande kroatiska nyvalet och jag skämtade om turistbroschyrernas beskrivningar av Kroatien ”kristallklara hav och undangömda grottor”. Som språkgranskare av turisttexter har jag ju fått lite mer än jag kan smälta av ”oförlikneliga naturskönheter”. Men vi pratade också om allvarligare ting…

När jag gick hemåt i mörkret tänkte jag på Londis och mitt liv här. Hur det var de första åren och hur det är nu, hur liten hennes värld har blivit. Fast kan jag verkligen veta något om hur hennes värld ser ut inifrån henne?

Nu har vi augusti och värmen sväller och vet inga mått. Jag äter vattenmelon (denna egentligen så tråkiga frukt!), oliver och citron, allt annat känns för tungt utom på morgonen, då luften ännu har ett stråk av lätthet. Då äter jag frukost (bröd, ost, frukt), dricker kaffe på Simpa, gör allt. Londi lever sitt liv på morgonen. Då stryker hon genom parken, dricker sitt isvatten i baren. Vi har nya vänner i parken och på Simpa: Đurđica och Heidi. Heidi är schäfer och tre månader, ett knippe lek och äventyr.

Londi tycker nog att Heidi är bra, men ibland väl lite för mycket. Men Londi är mild och tålmodig och låter Heidi trängas och dricka först och mest.

Heidi är vild och river omkull stolar och hoppar på dem som försöker passera förbi ”hennes” bord. Imorse lyckades hon tömma ut ett glas vatten över sitt eget huvud. De flesta tycker hon är söt och rolig, men den nya servitrisen – som kanske inte är så ny längre – tycker att hon är lite farlig.

Nej, jag ska inte säga något om världsläget eller världens elände. Vår egen värld är så liten nu och Londi flåsar så högt. Det går egentligen bara att andas om nätterna.

Jag badar i vatten som inte kyler, vatten som knappt svalkar. Jag är fisk, jag är vatten, min egen kropp. Jag letar i de böjliga gränserna. Atomerna gungar mjukt mot varandra och vattnet och världen kluckar. Barnröster, andsnatter, något smäller i fjärran. Eller är det ett eko som studsar från nära till bortom och hit igen?

Ordet ”inspiration” flyter ut i tanken, andars andning, änder flyger lågt över vattnet, fiskar simmar högt och blankt invid ytlinjen.

En röst ropar ”nemoj!" (låt bli!) och ordet avskiljer sig från det runda världsbruset. Jag simmar igen eller är det vattnet som simmar i och om mig? Allt luktar insjö, flod och mjukhet. Upplösning, löshet, foglöshet.

En underbart blå badboll rullar ut över det gröna vattnets yta. Den rullar runt globen, är en egen glob…

Från den värld jag tror jag vet något om tränger splitterljud sig på: En far uppfostrar sin bångstyrige son. Stenarna flyger och far genom luften och smattrar mot vattnet. Det är sonen som kastar och det var faderns ”nemoj!" som nyss bröt sig ut ur den slutna rundeln. Nu har han tröttnat och vill gå hem. Han ropar: Ajde! Brzo! Idemo! Sonen stretar emot, spjärnar sig kvar i vattnet, fastnar i ytan. Ajde! Idemo! ljuder faderns uppgivet manande röst igen.

Sömnen övermannar mig ljuvligt lömsk men strax väcks jag igen av att trädskuggan lämnat mitt huvud bart och skyddslöst. Jag skjuter ut i sjön igen som det spjut jag inte är. Mina händer och armar kröker vattnet till vågor. Det plaskar knappt märkbart och världen ligger flaskgrön.

Jag dekorerar ännu en text om helt andra saker med en havsbild, för havsbilder låter sig gärna visas och ses. Se här, Djupa dräkt en morgon för så där en vecka sedan!

Jag minns vattnet som inte särskilt kallt och ganska djupt, ja, egentligen överraskande djupt. Äntligen passar namnet ”Djupa dräkt”, vad nu ”dräkt” kan tänkas betyda här…

Igår delade jag upp dagen i vaka och sömn enligt ett mönster som hade med värmen att göra, men så föll regnet och kvällen blev lite sval. Ja. Och jag läste ut Stig Dagermans Tysk höst och nu borde jag kanske säga något om den boken utom att den är läsvärd, men jag nöjer mig med att ge ett kort citat ur det första kapitlet som heter just ”Tysk höst”:

En lika klen pedagog är kriget. Försökte man pumpa källartysken på hans lärdomar av kriget fick man dessvärre inte veta att just det lärt honom att hata och förakta den regim som inlett det, helt enkelt därför att ständig dödsfara inte gärna har mer än två saker att lära ut, att vara rädd och att dö.

Om någon tycker att citatet är lösryckt, så svarar jag att ja, det är lösryckt, men att texten det är ryckt ur är nog så sammanhängande. Läs boken, jag vet inte någon som skriver som Dagerman idag. Ingen som ÄR som han.

Och så läser jag Edith Södergrans trotsiga ord i slutraderna i dikten Makt:

Jag följer ingen lag. Jag är lag i mig själv.
Jag är människan som tager.

Och den här svindlande luftraden från någon annanstans i hennes diktvärld:

gud är en tom gunga mellan intet och alltet;

Annars går jag i ”parken” med Londi och hälsar lite vagt på håll på männen från fläktfirman i bottenvåningen, där de sitter och håller rast på Simpa i skuggan av Karlovačko-parasollerna, det händer om och om igen. Ofta möter vi under våra promenader den lilla vilda hunden Frida krigiskt släpande på någon alldeles för stor och tung gren. En gång förklarade jag för hennes husse att Frida betyder Mirna. Vi himlade kort med ögonen mot varandra och log lite snett: ”Namn”.

Nej, titeln gäller nog mer bilden än texten, men något ska ju saken heta. Jag fortsätter att återanpassa mig till mitt zagrebska liv. Mycket handlar om att vädra på rätt sätt, så att luften i lägenheten går att andas för Londi. Ja, och så har jag börjat handla frukt och grönsaker hos Marijan igen. Och jag äter mycket lubenica (vattenmelon) även om den inte smakar mycket och jag egentligen tycker att det är en tråkig frukt, men den har ju en sådan stor vattnig saft. Min frukosttallrik idag såg ut så här:

Ni tycker att osten ser stor ut? Det är eller var den, men efter frukosten äter jag mest bara min hemlagade och oäkta gazpacho och svarta oliver… till citronvattnet då. Staden är ganska tom, alla som kan flyr härifrån när sommaren ställer upp sitt stora tunga skåp. Jag rotar bland mina plikter: årsrapport till Svenska Institutet att skriva, studentuppsatser att bedöma och handleda, korrekturläsning av översättningar av turistreklam om Kroatiens ”undersköna kuster och kristallklara hav”, recensioner av ditt och datt att skriva… Jag delar upp sysslorna mellan ”bråttom” och ”halvbråttom” och tänker emellanåt på annat. Och jag försöker vänja mig vid den nya datorn, som antagligen spionerar på mig bättre än den gamla. Detta om spionerandet har jag fått ögonen på genom en text av Håkan Lindgren som jag nyss läste på nätet. Där står det att moderna bilar ”vet” nästan allt om sina förare. Ett ögonblick tänkte jag lättat att jag ju varken har bil eller körkort, så ingen bevakar mig, men haha, min dator ser mig väldigt bra med sin retinablick. Fast som Predikaren säger ”Intet nytt under solen”; under tiden i Varberg läste jag bland annat Karin Boyes Kallocain igen – eller var det första gången jag läste romanen på riktigt? – och där står ju allt om övervakning och kontroll som man någonsin kommer att kunna tänka sig. Hon använder lite andra medel än dagens bilkonstruktörer, men resultatet är detsamma. Men jag tänker då att vi aldrig kommer att kunna maskinöversätta sann poesi. Någon frågar nu vad jag gömmer bakom ”sann”; jag hör det allt. Och visst är det sant att ”sann” är ett gömställe.