Igår kväll gick jag den gamla vägen till Borovje. Det är den vägen Londi och jag gått så många gånger tillsammans genom åren, en väg vi inte längre går för att Londi inte kan och orkar. Det kändes konstigt och ensamt att gå där utan henne, men jag travade på i ett slags tapperhet för hur skulle jag annars komma framåt? Jag passerade genom tunneln under Slavonska med huvudet full av minnen och gick sedan utmed den där idrottsplatsen som ser så gammaljugoslavisk ut. Några pojkar bollade lite håglöst, två män mumlade något till varandra. Jag upptäckte att en del hus hade fått ny färg och att en brödbutik hade uppstått sedan sist. Jag såg moskéns silhuett och tänkte på champinjonerna jag plockat bland träden där den första eller andra hösten här i staden.
Jag tog vägen förbi fältet med brunnen (bunar), där hundägare och hundar hade brukat ses. Kanske ses de fortfarande där, kanske var det bara fel tid. Så nådde jag fram till den bosniska restaurangen Sofra och slog mig ner vid ett av de små borden utmed den ena husväggen. Någon minut senare såg jag Draženka halta över gatan. Med en suck satte hon sig mittemot mig och berättade om sin underliga ”olycka”. Det gick inte att förstå hur det hade gått till.
Vi hoppade över det dyra bosniska ölet och beställde Karlovačko och jag plockade fram en klokhet ur min tjeckiska ölregelbok och sa att bosniskt öl dricker jag i Bosnien. Ja, och så satt vi där genom timmarna och kvällen och vände och vred på livet och sommaren. Draženka kommenterade lite syrligt det kommande kroatiska nyvalet och jag skämtade om turistbroschyrernas beskrivningar av Kroatien ”kristallklara hav och undangömda grottor”. Som språkgranskare av turisttexter har jag ju fått lite mer än jag kan smälta av ”oförlikneliga naturskönheter”. Men vi pratade också om allvarligare ting…
När jag gick hemåt i mörkret tänkte jag på Londis och mitt liv här. Hur det var de första åren och hur det är nu, hur liten hennes värld har blivit. Fast kan jag verkligen veta något om hur hennes värld ser ut inifrån henne?