Kategori: Berättelser ur livet

Augusti är en cirkel eller en bild av tillvarons innersta hjul. Mitt liv rullar sakta runt från morgonkaffet på Simpa. Där är början och slutet.

Sedan eller dessförinnan eller både och blir det en runda i parken med Londi. Lindarna ser lite trötta ut, de behöver nog regn, för de vänder bladen så där vädjande. Och efter det stjäl jag mig timmar i eller vid Bundek bland änder och svanar. Jag ser ibland osannolikt stora fiskar vräka sig upp ur det gröna vattnet för att strax daska tillbaka ner genom ytans streck. Utmed nasip spanar jag efter hägrar och människor som lever hemlighetsfullt sommarliv i buskarna vid floden. Och jag anar eller vet att Sava flyter runt Balkan och jorden tillsammans med och på avstånd från sina flodsystrar. Eftermiddagarna ligger slöa i halvmörker bakom åt solsidan slutna jalusier. Londi sover, jag läser, skriver eller sover på den lakansklädda svala divanen. Jag tänker på turkiska ord som jastuk (kudde) och haljina (klänning), dessa bekvämlighetens och behagets ord. Balkanspråken och jag vilar på turkiska kuddar medan duvorna utanför det mot skuggsidan vidöppna fönstret kuttrande berättar sina namn: golub, golub. På kvällarna gör jag ingenting tillsammans med Londi i parken eller med vänner på Simpa eller jag vet inte var. När natten faller vandrar Londi och jag omkring utan mål. Våra rundor är långa i tid men korta i rum.

Augustis linjer är suddiga och vissa heta seneftermiddagar vet jag inte vems blickar jag möter i mörkret i det inre av Simpa. Vem var det förresten som betalade mitt kaffe? Och varför? Därför ja. Och jag är lika okänd och känd för mig själv som för andra. Och genom väggarna sipprar kraftfullt enträgna makedonska sånger och jag tänker att Balkans hjärta ruvar där nere i djupet under tunga mäktiga axlar.

Härom seneftermiddagen smygtog jag en bild på fyra gamla damer från mitt hus som satt på rad på en av bänkarna i ”parken” och pratade och pratade medan timmarna gick och värmen sakta släppte efter, kanske om förr, kanske om saker som hänt nyss och nära.

Jag tänker nu bakom deras ryggar prata om något helt annat. Det känns tillåtet att viska och vara lite hemlighetsfull här i skuggan av träden. Jag vill berätta om två unga människor som plötsligt genom en serie oöverblickbara omständigheter kommit i min väg. Hon heter Kata och han kallar sig Ur. Det är lite av saga över dem, kan jag inte låta bli att tänka, fastän de är så helt påtagligt verkliga. Vi träffas då och då på Simpa för att prata svenska för de har ett mål och målet är att börja ett nytt liv i Sverige. Nej, de är inte arbetslösa och inte heller missnöjda med sina arbeten här. De bor i det mytiska jättelika Mamutica och allt är bra. De har familj, vänner, ett omväxlande och stort liv. De tycker om sina hemtrakter, som sträcker sig över stora delar av Kroatien och också bortom. Men de har en dröm. De vill försöka sig på något nytt och annat och de har valt Sverige för detta nya liv. Lyckliga Sverige, tänker jag. När de kom till mig kunde de redan tala svenska tillräckligt bra för, ja, för det mesta egentligen, men språk är ju världar, som Kata säger, så visst återstår mycket att lära. Jag lyssnar nyfiket fascinerat på vad de säger. De är så samspelta och ger gång på gång företräde åt varandra. ”Kata vet”, säger han. ”Ur kan det”, säger hon. De ler och skrattar gärna. Och de trivs med Londi och hon med dem. Ur sa igår att han såg på henne att hon egentligen ville ta ett glädjesprång men att hon på grund av sina gamla ben fick behålla det inom sig och att han tyckte det där inre språnget var en vacker syn. Jag funderar över Katas och Urs sätt att vara, lite förvirrar de mig, lite osannolika är de. Jag försöker förstå. De är mycket anspråkslösa men samtidigt helt trygga i sig själva och helt säkra på att de kan det de vill. De har så klara mål. De berättar till exempel om sina principer när det gäller språkinlärning. Tre principer är det, men nu sviker mitt minne mig och jag kommer bara på den tredje principen. Den är att våga framhärda i formulerandet av tanken utan att oroa sig för eventuella brister i tålamod hos lyssnaren. Jag inser att detta är både djärvt och klokt. Och jag hoppas att svenskarna ska förstå vilken gåva de blir när de kommer…

Och de fyra gamla damerna på bänken vet inte vad jag berättar här, men de skulle nog gärna höra min historia.

Bundek igen, Bundek nästan varje dag nu. Jag följer mina ritualer eller bryter lite lätt emot dem när jag tröttnar eller glömmer. En nyhet finns: Svanparet har kommit tillbaka eller i alla fall visat sig för mig igen. De har fyra ungar i år, alla stora och välväxta så vitt jag kan se. Som jag säkert sagt någon gång tycker jag inte om att ligga eller simma alldeles intill dem, det är något med näbbarna, som gör att jag inte kan vara lika svancool som de svanvana zagrebborna. Men jag tycker om att titta på dem på lite håll och jag låter dem föra mina tankar hit och dit. Igår tänkte jag ett slag på Thinka den ryska svanen i Kleists Die Marquise von O…., denna vackra svan som den ryske greven en gång i sin barndom kastade smuts på, men historien förtäljer att svanen sedan bara dök ner i vattnet och kom upp lika ren som hon varit före smutskastningen. Ja, och greven är ju, som en del av er vet, både våldtäktsman och hjälte i berättelsen, bara Kleist kan göra detta. Och jag följde svanfamiljen och deras förehavanden med blicken. De simmade en stund i ”min vik” och plockade lite med något grönt.

Sedan bestämde föräldrarna – så tror jag att det var – att de allesammans skulle stiga upp ur vattnet och klättra uppför stenslänten för att sedan ta sig vidare upp till det gräsbevuxna markerna under träden. Jag såg att en av ungarna kom lite efter. Den hittade något intressant att plocka i sig, men strax blev den anropad och manad till rättning.

Så försvann hela gruppen bakom krönet och jag glömde dem märkligt snabbt och läste lite halvt bländad av solen i Edith Södergrans ”Brokiga iakttagelser”:

Vi likna alla skator och gäddor, vi gripa efter det som glänser – i vår egen håg.

Men så fick jag syn på svanfamiljen igen. Vad hade de egentligen gjort i mellantiden? Betat? Jag kommer inte att få veta det. På rad gick de nerför rundstenssluttningen och en efter en i harmonisk ordning slank de ner i vattnet igen och gungade iväg ut över sjöytan.

Igår kom jag iväg till Bundek rätt tidigt och ändå hade Londi och jag hunnit hålla en rätt utsträckt morgonfika på Simpa. När jag bytte spårvagn vid Držićeva såg människorna ännu riktigt fräscha och svettfria ut. Mitt emot mig i vagnen som skulle ta mig över Sava satt ett par i kanske sjuttioårsåldern, fast de var nog inte ett par på det sättet som kallas "par". Jag tittade på dem för att de satt rakt framför mig…och för att jag är nyfiken. Hon hade ett par låga ljusblåa korktofflor på fötterna. Helt okoketta men oklanderliga. Han höll en urblekt påse från Zagrebačka banka i högra handen, Hon måste ha varit snygg – och var det väl fortfarande – lång och rak och stark med mörka ögon och tjockt krusigt hår – numera stålgrått. Jag tänkte att hon i sin ungdom måste ha motsvarat den jugoslaviska drömmen om den naturligt vackra socialistiska arbetarkvinnan. Jag såg henne framför mig på fabriken, på sädesfältet. Han var kanske lite mindre än hon men utan att vara det minsta liten. Hans blåa ögon såg vakna ut och det vita håret var fortfarande tätt. Gång på gång lutade de sig förtroligt mot varandra och sa något – förvånansvärt högt, kanske för att de inte hörde så bra längre. Jag såg att ingen av dem hade någon ring på fingrarna, men vad betyder å andra sidan det i våra dagar? Han lutade sig lite närmare henne igen: Sjećaš li se…? Minns du…? En spårskarv tog bort resten av frågan för mig. Var det ett personligt minne eller bara något mera allmänt från en gången tid? Hon log lite och nickade.

Vid Most mladosti steg jag av och gick nerför trapporna med badrycksäcken på ryggen och huvudet fullt av drömmar och fantasier…

Dagar och nätter flyter fram i skön monotoni. Om morgnarna stryker Londi och jag omkring under lindarna, björkarna och valnötsträden hemma i ”parken” eller lite längre bort bakom ”Patriotens hus”. Sedan kommer kaffestunden med isvatten för Londi på Simpa i sällskap av andra eller bara för oss. Det ena är lika bra som det andra och ofta är det svårt att avgöra skillnaden, eftersom människor – och hundar – kommer och går. Ibland rinner hela morgonen iväg på Simpa, men ofta tar jag på förmiddagen spårvagnen till Most mladosti och följer sedan den vita vägen längs ”nasip” till Bundek medan Londi är hemma och vilar bakom fördragna jalusier.

När jag viker av ner ifrån ”nasip” stannar jag ofta en stund i skogsdungen på vägen till eller från min badsjö. Bland träden finns bänkar och bord och små grillplatser. Igår på vägen hemåt gick jag förbi två män som spelade schack i trädskuggan. Det såg så fridfullt ut. Jag satte mig en bit ifrån dem på en bänk och läste i mina medhavda Södergransdikter. Träden omkring mig var popplar, almar och plataner, de flesta mycket höga.

På eftermiddagarna arbetar jag lite med det ena och andra och så sover vi middag för kvällarna är långa. Ibland stämmer jag möte med någon någon annanstans men ganska ofta blir det Simpa igen och sedan går Londi och jag omkring under träden och nosar och tänker tills natten har fallit.