Kategori: Berättelser ur livet

Augustis sista tredjedel. Det här är tiden när de utländska vännerna börjar återvända till staden mellan Medvednica och Sava. Härom dagen kom Paolo tillbaka från sina sardiska hemtrakter och han hade lite på skoj, lite på allvar med sig den här flaggan till mig:

Vi satt på Mali medo vid Tkalčićeva en eftermiddag och åt diverse korvar, köttstycken och grillade grönsaker och berättade för varandra om sommaren, ja, den bit av den som har gått. Jag sa något om Varberg, om Käringhålan och om Bundek här och om det sorglösa tidlösa Simpa-livet. Och Paolo berättade om glada dagar med syskonbarnen men också om hårda stunder. Han berättade om strider mellan bröder om markerna – i terreni – hur han satt ut hörnstolparna till sina delar och om sin ovilja att strida inom familjen. Han berättade om faderns ord till honom på dödsbädden: Non ti arrendere (Ge dig inte)! Non ti arrendere mai! Och jag såg och förstod att Paolo är en son av dessa hårda karga jordar och människor och att han inte kan frigöra sig från deras makt. Jag vet hur rättskaffens han är och vad det kostar honom. Och jag tänkte att Sardinien är mycket äldre än det fladdriga och ombytliga Europa. Sardinien fanns före allt annat här. Och den som har sina rötter där vet om detta och måste leva med detta.

Igår hade vi en av de där riktigt djupa varma sommarkvällarna här hos oss. Och vi var den där speciella trion som kanske blir en kvartett förutom hundarna som ju är tre, om alla är med.

Det hela började med en fantastisk måltid hemma hos Đurđica på Zlarinska (som ni ser i seneftermiddagsljus på bilden): fyllda paprikor, vitlöksrullade potatisar och auberginer i olivolja. Alltsammans insvept i eller nersvept med ett kraftigt makedonskt rödvin. Ja, och efteråt fikon från Vodice och ett slovenskt dessertvin. Kvällen kunde ha slutat där, men nej, den fortsatte och efter lite turer hit och dit – jag sov i tio minuter mitt i alltsammans och visste inte var jag var när jag vaknade – sågs vi på Simpa igen och nu var Londi också med. Det surrade av röster både från Simpas inre dunkla rum, det yttre rummet och ”terrassen”. Det var Ivans brorson som skötte serveringen den här kvällen. Unghunden Aron – det är honom jag en gång beskrev som fladdermushyenan – kom förbi med sin husse och Heide kastade sig ner från trädäcket för att leka med honom. Och så lekte de och Londi halvlekte lite i utkanten. Det hördes rop under lindarna som vridit sina torkande löv till krokiga mönster. Jag lyssnade till märkliga historier från Hercegovina, detta land som består av stenar och åter stenar, där får och getter går fria för att alls kunna hitta några strån att suga näring ur. Jag hörde om den treåriga flickan – eller var hon två? – som om och om igen kom bort för att ingen hade tid med henne, för att alla måste vakta på djuren. Gång på gång fann de henne sovande bland stenar på berget, inte sällan intill ett nystan av giftormar. Nej, nu ska jag säga hur det verkligen var: Det var den kvinna som en gång var den där flickan som berättade historien för mig. Hennes mamma kunde inte ta hand om henne så hon fick bo hos sin moster i den där byn i Hercegovina och överallt fanns det bara stenar. Och hon lärde sig att vara trygg bland ormar. Också nu är hon alltid trygg för hon har som liten sovit bland ormar. Och hon är Đurđica och hon kan laga de underbaraste rätter…

Ibland – varken sällan eller ofta – sitter vi under valnötsträdet eller rättare sagt under ett av valnötsträden här i ”parken”. Det är ofta eftermiddag då och jag brukar läsa i någon av de böcker som cirkulerar här hemma just nu: Jugend ohne Gott av Ödön von Horváth, Före festen av Saša Stanišić (det är en översättning från tyskan av Christine Bredenkamp), Samlade dikter av Edith Södergran, Den sista grisen av Horace Engdahl eller Eine Zierde für den Verein av Marieluise Fleißer. Märkligt eller naturligt nog avslutas ingen av böckerna eller om någon av dem ändå skulle avslutas så påbörjas den igen. De här böckerna läses i cirklar, kanske har jag nått kärnan av vad en bokcirkel verkligen eller egentligen är? Detta går inte att veta här under valnötsträdet. Och Londi? Ja, hon vilar, möjligen har hon tråkigt ibland, men inte värre än att hon kan vila med tråkigheten.

Det är grönt här inne under trädet och valnötsgrönskan stöter omärkligt emot en annan grönska nämligen bambugrönskan som markerar gränsen till kinarestaurangens trädgård. Den kinesiska närvaron skänker ett speciellt slags trygghet och ibland kommer två eller tre unga kineser ut på vår sida med störar och försöker locka ner päronen ur valnötsträdets granne som är just ett päronträd. Jag har sett dem lyckas. Päronen är ganska kantiga och gulgröna. Jag vet inte om de är goda, har inte prövat. Jag håller mig till valnötterna.

Vi sa ju härom kvällen, Vesna, Đurđica och jag, att vi skulle gå med i den zigenska föreningen eller klubben, men det har visat sig att det är mer än ett steg dit. Nå, igår kväll satt vi i alla fall på ”Romski restoran” och lät oss serveras sarma och burek av Vesna. Vi åt kungligt som man gör där. Sedan kom Vesna (inte restaurangens Vesna utan ”vår” Vesna) i samtal med Braco (som är gift med restaurangens Vesna) för han hade problem med att få igång sin bil och Vesna hade kanske någon utrustning i sin som kunde vara till hjälp. Det hade hon inte, men han kom iväg ändå – till Sabor, parlamentet, där han skulle försöka skaffa sig en plats som representant för ett knippe olika minoriteter, minns inte vilka nu. I farten hann Vesna säga att vi ville bli medlemmar i klubben och han sa att javisst, nästa gång, och så försvann han i ett moln av vägdamm eller lätta jordpartiklar. Och vi sa till varandra att ja, nästa gång. Och så åt vi och pratade om resor och vilda bergsvandringar, om att leva i bil med hundar. En söt flicka i nedre tonåren, barnbarn till Vesna och Braco torkade av borden och Đurđica och Vesna ställde frågor till henne och gav henne beröm och Vesna sa att ett sådant barnbarn skulle hon vilja ha. Ja, och så vände vi lite på den kroatiska politiken och till sist var vi hos Aida Hadžialić och hennes två glas vin och avgång. Den nyheten hade nått Kroatien blixtsnabbt. Och så funderade vi på om vi ska ses på Amfora eller hos Goran nästa gång. Eller helt enkelt hos mig på Simpa. Vi lät frågan ligga i luften. Under tiden blev solens strålar allt mer horisontella, men värmen fanns ännu kvar. En lätt och torr värme. Rätt värme.

Den här sommaren har sin egen form, fast vilken sommar har inte det? Ingenting upprepar sig någonsin vad vi än hittar på att säga. Den här sommaren rör sig för mig fram och tillbaka mellan Bundek och Simpa, ja, och till några andra ställen. Igår kväll satt hunddamgänget länge på Simpa, vi passerade genom både den blå och den mörkblå timmen in i den svarta. Genom plastskynket – det sitter ännu lite kyla kvar i luften efter regnet – tittade vi upp mot himlaprakten.

En stund skämtade vi lite halvrått om olika balkanska identiteter, särskilt om de där tre som är så lika och ändå så helt olika, fast lika ju eller olika kanske. Vesna sa något om åren i Argentina. Och jag sa något om Bosanski brod. Vad är man där? Vi skålade och så började vi smida planer. En plan är att vi ska gå med i den zigenska föreningen, det hade ju Braco sagt när vi var på hans Romski restoran och åt ciganski gulaš och burek. Han sa att vem som helst får vara med för hundra kuna om året. Då får man vara med på alla fester. ”Där kan man kanske också dansa, utan att alla andra är småbarn eller allt bara är tango eller sådant”, sa Vesna. Det gör vi. ”Och till Amfora vid Dolac måste vi en dag”, tyckte jag, ”ni måste träffa mina underbara servitriser och så ska vi äta lignje na žaru och blitva.” Det blir också. Och så kom jag att tänka på vårens favoritbar ”Goran”, dit måste vi ju också. Så nu har vi ett program.

Och för att visa mig själv att inte allt bara varit prat tog jag denna morgon Londi med mig längs Brijunska för att undersöka om ”Goran” fortfarande fanns, man vet ju aldrig. Saker går under och återuppstår eller inte.

När ”Goran” kommit inom gott synhåll, märkte jag att det var något som inte stämde. Inga stolar och inga bord på den trånga lilla ytan innanför det gröna staketet. På dörrens glasruta fanns en lapp som berättade att man håller ”ljetni odmor” (”sommarvila”) till och med den femtonde augusti. Bra, från och med måndag då, tänkte jag. Och så svängde vi in på Paška och gick hemåt igen.