Jag dekorerar ännu en text om helt andra saker med en havsbild, för havsbilder låter sig gärna visas och ses. Se här, Djupa dräkt en morgon för så där en vecka sedan!
Jag minns vattnet som inte särskilt kallt och ganska djupt, ja, egentligen överraskande djupt. Äntligen passar namnet ”Djupa dräkt”, vad nu ”dräkt” kan tänkas betyda här…
Igår delade jag upp dagen i vaka och sömn enligt ett mönster som hade med värmen att göra, men så föll regnet och kvällen blev lite sval. Ja. Och jag läste ut Stig Dagermans Tysk höst och nu borde jag kanske säga något om den boken utom att den är läsvärd, men jag nöjer mig med att ge ett kort citat ur det första kapitlet som heter just ”Tysk höst”:
En lika klen pedagog är kriget. Försökte man pumpa källartysken på hans lärdomar av kriget fick man dessvärre inte veta att just det lärt honom att hata och förakta den regim som inlett det, helt enkelt därför att ständig dödsfara inte gärna har mer än två saker att lära ut, att vara rädd och att dö.
Om någon tycker att citatet är lösryckt, så svarar jag att ja, det är lösryckt, men att texten det är ryckt ur är nog så sammanhängande. Läs boken, jag vet inte någon som skriver som Dagerman idag. Ingen som ÄR som han.
Och så läser jag Edith Södergrans trotsiga ord i slutraderna i dikten Makt:
Jag följer ingen lag. Jag är lag i mig själv.
Jag är människan som tager.
Och den här svindlande luftraden från någon annanstans i hennes diktvärld:
gud är en tom gunga mellan intet och alltet;
Annars går jag i ”parken” med Londi och hälsar lite vagt på håll på männen från fläktfirman i bottenvåningen, där de sitter och håller rast på Simpa i skuggan av Karlovačko-parasollerna, det händer om och om igen. Ofta möter vi under våra promenader den lilla vilda hunden Frida krigiskt släpande på någon alldeles för stor och tung gren. En gång förklarade jag för hennes husse att Frida betyder Mirna. Vi himlade kort med ögonen mot varandra och log lite snett: ”Namn”.