Kategori: Berättelser ur livet

Och så har tillvaron vänt blad igen. Alex har åkt och det är bara Londi och jag som tassar runt i lägenhetens rum och tomrum. Den täta samtalsväven är borta. Jaspers’ tankesystem läggs inte längre fram för mig i ständigt nya former. Och våra skratt runt köttbrickorna på Simpa har tystnat. EM i fotboll är slut för Kroatien och för mig med egentligen, även om jag ju har Tyskland kvar, men vem ska jag titta på det med, jag som inte är intresserad av fotboll? Engelsmännen har visst lämnat EU någon gång under de här ändlösa veckorna och Kroatien har kanske ingen regering. Vem ska jag skratta åt sådana saker med?

Idag är det ett litet hål i hettan och jag kommer kanske inte att behöva luftkonditioneringen för Londi. Jag ska gå igenom studentuppsatser och sätta diverse betyg. Och hänga lite tvätt. Jag öppnar en ny dörr i sinnet och tänker på Bundek: en av dessa dagar ska jag simma runt bland fiskarna och svanarna där. Och snart ska jag ta farväl av alla vännerna som lämnar staden för sommaren.

Så här såg bussen ut som Alex for iväg med. Hon sitter bakom ”Be proud” och läser Jaspers. Och jag står på perrongen nedanför och skriver meddelanden. Kanske är detta också nu. Tiden hälls lite åt båda hållen. Och kanske är jag nyfödd ännu en gång.

Igår kväll satt Alex och jag länge på Bacchus och talade om Karl Jaspers’ ”Existenz” och ”Dasein” medan vi såg fikonlövens skuggor vandra över den ena ytterväggen. Samtalet fortsatte sedan hemma i balkongrummet med Londi vid våra fötter. Vi vände och vred på begreppen, på de tyska originaltermerna och de italienska i Alex’ anteckningar. Länge stannade vi vid Jaspers ”situazioni limite”, ”Grenzsituazionen”. Genom fönstret strömmade den berusande söta lindluften in från den mörka ”parken”.

Vi talade om morte, dolore, lotta, colpa – Tod, Leid, Kampf, Schuld – och försökte förstå det oöverkomliga i dessa. Döden lät vi få en egen plats. Vi letade efter andra situationer som skulle kunna vara lika eller nästan lika absoluta. Vi svävade ut i tankar om ofullkomligheten, hur nödvändig den är för att göra tillvaron uthärdlig. Vi lekte med möjligheten att exstasen skulle kunna vara ett sätt att uthärda det outhärliga.

Ikväll ska vi undersöka Jaspers’ ”Angst” – angoscia…

Min bar Simpa här i huset är en värld. En av dessa kvällar – de är oändligt många just nu, kvällarna – när Alex och Londi och jag kom fram från under lindarna i ”parken”, fick jag syn på Vesna och en liten hopböjd dam sitta vid ett av borden på den nya rampen som gjort Simpa till en utebar. De vinkade åt oss och berättade att de hade en intressant blandning av pelinkovac och citron i glasen. Vi slog oss ner och beställde ut varsin karlovačko och Londi fick vatten i ett större askfat. Kvällen var ljum och det surrade av röster runt borden och luften var tung av lindblomssötma. Vesna berättade om en resa i Slovenien till en berömd zigensk by där det en gång hållits en internationell sammankomst. Vesna beskrev entusiastiskt och detaljerat det stora utställningstältet, danserna och sången. Hon pratade om barnen, särskilt om en liten flicka som lärt sig spanska nästan perfekt genom att titta på tv-serier och som ledigt konverserade med Vesna, som förresten bott länge i Spanien. Vi lyssnade och jag såg den färggranna platsen för mitt inre öga. Vesna beskrev också några härliga rätter som serverats den första kvällen. Gång på gång kom hon tillbaka till det stora färgglatt fladdrande utställningstältet och till slut sa hon med eftertryck: Gypsies like tents. Hon såg allvarligt och forskande på oss, som om hon ville försäkra sig om att vi verkligen hade förstått.

Dagarna har löpt iväg och tiden har varit en stark och mäktigt händelserik ström. Alex är här sedan ganska länge, vet inte dagarna eller veckorna. Nyss var Federico också här men igår bröt han upp igen. Jag arbetar, roar mig halva nätterna igenom, sover fort och hårt, äter grillat kött i baren när det är kroatiska matcher. Gratis. Vi har roligt och allt är mycket tätt. Kratke priče-festivalen rusade förbi, Animafest likaså. Härom söndagen, inte den närmaste, var vi på Britanski trg och grävde igenom boklådor och annat.

Jag drog hem Der Steppenwolf – det kändes som om jag borde ha den boken här i hyllan – och Verlobung mit Baldrian – vergnügliche Geschichten aus Ostpreußen, vem vet vad det kan vara, men visst är det mitt revir. Alex, Zvonko och jag strövade omkring och på torget och lyssnade på historier. En äldre man sålde femtioåriga ”naturliga” tvålar. Han tog av sig mössan och visade sitt täta gråa hår och berättade att han alltid tvättar det med de gamla tvålarna och att det därför sitter kvar. Jag fotograferade en hund i regnkappa och blev avkrävd tio kuna av ägaren.

Jag slängde fram sedeln och tog fler bilder och vägrade att tala om varifrån jag kom. ”Živim tu”, sa jag motsträvigt. Jag bor här. Det är ju det jag gör.

Försommaren i staden skapar förtätningar och evenemangen hopar sig på ett sådant sätt att jag inte sällan känner att jag borde vara minst två, men samtidigt lever varje fläck sitt eget obekymrade liv, bekymren sköter sig själva. Härom dagen tog jag på måfå eller för att spårvagnen var så blå en bild utanför Glavni koldvor, den här.

När jag tittade på den efteråt slog det mig att det bilden återger är ett obevakat ögonblick. Kung Tomislav rider lite bland flaggstängerna och den stora Umjetnički paviljon ser anspråkslös och en aning barnslig ut med molnkudden på huvudet. Människorna går målmedvetet åt olika håll på ett lite lustigt sätt, som om det rörde sig om exempel på hur man gör när man går. Spårvagnen glider ut ur bilden utmed en halvcirkel som syns bäst i luften. Och solen skissar lite tankspritt på en försommardag i staden.