Kategori: Berättelser ur livet

Dagarna har varit ovanligt fullproppade ett tag nu och det har hindrat mig från att berätta något om dem. Det hör ju till tillvarons märkligheter att täta händelseförlopp ger korta berättelser eller inga alls och att glesa förlopp ger tätare texter. Jaja, detta kan man säga bättre, men det var inte det jag ville prata om, så nu släpper jag det.

I snart sex år har jag varje gång jag tagit mig till mitt arbete på ”Fakulteten” stigit av på hållplatsen Sveučilišna aleja. Idag inledde jag till min egen överraskning en ny vana. Ja, jag kan vara ganska lätt att överraska. I alla fall valde jag att stiga på hållplatsen före den vanliga, på Miramarska. Efter att jag korsat Vukovarska gick jag förbi Hotel International som jag ofta kastat en blick på från spårvagnen. Jag såg på människorna i uteserveringarna och kände mig som en långväga resande, fast det egentligen var de som var just sådana, inte jag. Strax efter International blev allting mycket mindre och liksom lantligt. Jag gick under lummiga träd och gladde mig åt det samtidigt som jag tänkte att här har jag aldrig varit. Jag tänkte på andra möjliga städer. Skulle detta kunna vara Ungern? Vad svarar man på det?

Jag tittade på några skolbarn som gick en bit framför mig på den soliga gatan. Grönskan tätnade, tyckte jag.

Jag blev lite osäker på hur jag skulle fortsätta, men så valde jag en liten jord- eller grusväg och kände mig strax ganska hemma på den. Mitt lantliga jag bredde ut sig.

En mycket gammal kvinna kom gående emot mig. Hon suckade lite trött och torkade svetten ur pannan, men hon log. Jag log tillbaka och en cyklist plingade förbi. Trädskuggan gav luft och ro.

Strax innan jag nådde mitt mål vände jag mig om. Det gjorde jag för att jag anade att det var en bra sak att göra. Och se, det var det. Just åt det hållet var mötet mellan trädkronorna och himlen som vackrast.

Detta är min nya väg.

De första två nätterna i Wien bodde jag på Hotel Regina alldeles invid Votivkirche, den tredje hos Imelda. När jag fick syn på den mäktiga kyrkan bredvid hotellet, tänkte jag först: Stephansdom! Men så ändrade jag mig, den har ju bara ett torn, så nej, den är det inte. Inom mig viskade det om Votivkirche, den har ju två torn och ser ut så där och… Jag fick en känsla av att veta något jag inte visste. Något talade till mig från ett långt avstånd.

Jag lät det vara så, fast något fortsatte att surra långt bak i mitt huvud. Lite senare uppe på rummet, som jag delade med min unga slovenska kollega Iva, vecklade jag upp min medhavda Wien-karta för att orientera mig och leta fram Herrengasse, som är en gata jag har ett förhållande till. Den visade sig befinna sig alldeles i närheten. Innan jag vek ihop kartan fick mina ögon syn på ett namn, de tittade liksom för egen räkning. Ebendorferstraße läste ögonen först och sedan jag. Den här gatan befann sig ännu närmare Votivkirche och Hotel Regina än Herrengasse, men det var inte det som var det märkliga. Nej, Ebendorferstraße var ju den gata, där studenthemmet där jag bodde när jag var sjutton år befann sig! Ja, och därifrån såg och ser man ju faktiskt Votivkirche. Jag sa ingenting till Iva, jag bara satt där på sängen och lät de många åren rulla över mig.

Strax efter att jag bestämt för att alltid gå till ”Caffe Goran”, ser jag mig sitta på ”Dalija” med Londi bredvid mig brevid sin vattenportion. Vem kan det förvåna? Inte mig i alla fall. Mina beslut är lite grann som vägräcken som är ”rörliga inom elasticitetsgränsen”. Ja, jag har nyss arbetat med en översättning av en sådan där ”vägräckestext” tillsammans med en studentgrupp. Nå, ”Dalija” har sitt där innanför tujahäcken.

På hemvägen gjorde Londi en rad avvikelser från vägen och jag lät henne hållas. En brödbit och en korvstrimma gav det henne och jag tänkte att några nöjen måste hon ju ha.

När hissen kom ner till oss, steg en gammal herre i ljus kostym av. Vi hälsade, han höll upp hissdörren och frågade samtidigt som han sänkte blicken mot Londi: ”Kak’ se zove?” Och jag svarade övertydligt: ”Londi.” Och så utväxlade vi ytterligare några fraser. Till sist gjorde han ett slags skiss till en bugning och sa med mycket österriskt tonfall: ”Wiederschau’n.” Ja, för så är det. Wien finns här i Zagrebs undermedvetna, fastän denna stad på ytan heter Beč och ligger i ett annat land. Jag tog hälsningen som ett gott tecken inför morgondagens resa till just denna stad. (Londi kommer att bo här med Toma, ifall någon skulle undra.)

Igår eftermiddag stod jag där i solen på hållplatsen Držićeva och tittade, medan jag väntade på spårvagnen hem, på det där konstiga huset, som jag minns att en arkitektvän till mig intresserade sig lite för då det begav sig. Många andra vänner på besök har också sagt något om detta hus.

Själv brukar jag undvika att säga något om det för det har alltid för mig varit som om det här huset inte är på riktigt. Det är oäkta på ett skriande sätt, tänker jag ofta. Ja, det där konkava tegelklädda partiet, kanske jag kan finna mig till rätta med, men allt det där underliga brunbubbliga som verkar gjort av något slags fuskmaterial har jag svårt för. Papier-maché, tänker jag, eller något giftigt hämtat från en sophög.

Jag tror att det bor människor i huset och på ena sidan finns en biltvätt och kanske lite annat som rör bilar. Fönsterglasen är inramade i något tjockt som ser ut som trä och väl också är det, men fönstren verkar inte riktigt höra ihop med ytterväggarna. Jag föreställer mig alltid att fönstren sitter på ett hus som är lite mindre och som finns innanför det där bubbliga bruna skalet. För mig är huset gjort av samma stoff som man gör mardrömmar av, fast egentligen vill jag inte säga detta. Det känns som att bryta ett tabu. Hus är inte med självklarhet oförargliga. Solljuset ger bara en bedräglig känsla av lättsamhet.

Solen är tillbaka och livet får genast en gladare nyans och morgonen återfår sin fullhet. Ja, Londi och jag går längs Brijunska på det där förnöjda sättet som ljuset och värmen lockar fram ur oss. Jag tittar på vinrankornas utveckling och drömmer om kommande druvor. Och tvätten hänger vackert i trädgårdarnas grönska både här och där. Londi nosar och vet saker.

Vi travar på mot vårt mål ”Caffe Goran”. Så länge Londi orkar dit, så har vi ett bra revir. Ännu kan hon. Här ser ni kaféet ur en vinkel jag inte visat förr. En man sitter på ”min” plats vid det gröna stängslet och läser tidningen, men han kommer att ha lagt den ifrån sig och gått in och betalat, innan vi är framme. In i det förflutnas framtid är det lätt att se.

Vi når fram och slår oss ner och jag får mitt kaffe och Londi sin vattenskål.

Folk går förbi och fäller kommentarer: ”Jaså, ni dricker kaffe?” säger en man och skrattar högt. Jag erkänner att ja, så är det. Sedan kommer en förvirrad gammal tant och hon frågar vad hunden dricker. ”Pije vodu”, svarar jag, för det går inte att skoja med någon som är så främmande i världen.