Kategori: Berättelser ur livet

Regndag. Regnet faller stilla och enträget och himlamolnen verkar rymma gränslösheter av vatten. Nyss var Londi och jag ute på en sådan där lustlös pliktrunda. Vått och grått och vi höll liksom promenaden på armslängd ifrån oss, för att inte bli ännu våtare. Framför oss gick en mormor eller farmor och ett barnbarn under paraplyer och jag tänkte: Vad urbant det ser ut med barn som har paraplyer! Mitt eget är lite trasigt och besynnerligt svårt att fälla upp och ihop. Jag klämmer fingrarna och vattnet rinner in i ärmen.

Och nu är vi här i balkongrummet och regnet trummar stillsamt och svagfingrat på rutorna. Nattens sista dröm flimrar förbi igen, en enkel och fantasilös dröm. Så här kan den – lätt justerad och förkortad – återges:

Jag har brutit mig in i ett hus i Varberg, ett hus där en av mina barndomsvänner växte upp. Det är natt men förvånansvärt ljust. Londi är där med mig, men hon är mycket mindre än hon brukar vara, kanske en tredjedel av sin vanliga storlek. Jag lyfter upp henne på olika hyllor och vid varje lyft förvånas jag över hur liten hon är. Själv är jag i alla åldrar jag varit, jag rör mig utmed tiderna som längs ett band. Jag har satt på en radio på mycket hög volym och en enformig och påfrestande musik rullar ut ur den. Jag försöker stänga av den, men det går inte. Plötsligt kommer Pia – barndomsvännen – in genom en vägg och hon undrar vad jag gör där. Jag drar snabbt en historia om att Londi och jag kommit med tåget någonstans söderifrån och att jag, eftersom det hunnit bli natt, inte ville störa mina föräldrar och därför hade tagit mig in i hennes hem. Konstigt nog godtar hon förklaringen, fast jag störs av en känsla av att hon nog ändå inte är helt nöjd med mig. Det gnager lite. En scenförändring inträder och Pias syster Gunilla är också där och deras barn. Ett av barnen verkar bara bestå av ett huvud och jag känner ett starkt obehag, men så förskjuts perspektivet lite och hela barnet kommer fram bakom huvudet och jag inser att det varit en synvilla. Någon tycker att Londi är liten för att vara en labrador och jag säger snabbt, som för att dölja något jag vill hemlighålla, att hon brukar vara mycket större.

En stund idag såg himlen så här äventyrligt vildlockig ut. Jag kom just från stan och hade hunnit sitta utomhus på Amfora vid Dolac med Maria och äta lignje (bläckfisk) och blitva (mangold) medan solen klädde av och på sig i så snabb takt, att vi hela tiden var fel klädda om vi inte var mycket snabba.

Londi och jag hann dra vårt varv runt huset mittemot där baren Royal finns, innan himlen tappade sina lockar och regnet strilade argt och rakt ner och i stora massor.

Men nu – har vädret bytt fot igen, en koltrast hörs sjunga från något av träden i ”parken” här under mitt fönster och regnet har dragit förbi. Det är meningen att jag ska arbeta – undrar vem som bestämt det – men tankarna far hit och dit och jag formulerar underligheter, som den här som jag antecknade nyss för att jag tänkte att den kunde vara en bra början på något, men nu fick den i stället bli ett slut:

Jag har inte upplevt för lite och ibland har jag väl tagit himmelsskriande risker, men alls inte sådana som de som är fascinerade av extremsporter tar.

Förr måste människornas själar ha varit starkare. Tänk denna ork att vänta i månader och år på brev från fjärran länder och kontinenter! Jag tänker på visan om Per och Kerstin, om det nu var så de hette, de unga. Ja, först var de unga, men småningom genom visans strofer blev de äldre. Jag tror de var mycket fattiga, alltför fattiga för att gifta sig och sätta bo. Det dröjde varje gång sju år innan de åter kunde träffas där under linden, men varje gång var det något som gjorde att de måste börja om. Det gick sju år och sju år och sju år, kanske ännu flera. Jag minns inga detaljer, bara det här med de flera gånger sju åren, det stora tålamodet och att det nog måste ha slutat olyckligt. Olyckligt men vackert. Vem väntar idag på någon i sju år?

Vi har blivit infantilare och hållningslösare och vi blickar mycket kort, trots att vi far runt jorden i flygplan. Vi vill hitta innan vi letar. Allt genast. Och på nytt allt genast. Det behövs möjligen ett nytt slags tålamod för att stå ut med detta att allting egentligen redan har hänt.

Jag tittar upp i ginkgon, som ju är ett mycket gammalt träd som väl har sett människan byta hastighet och livssyn genom årtusendena. Och dessa årtusenden är ju bara lite fladder eller ett ögonblick i ginkgons nästan ändlösa tid.

Varifrån kommer drömmarna? Inatt drömde jag stormigt och strax innan jag vaknade ekade dessa ord stort:

”Och Sangriadagarna kom till oss och vi tvangs dricka blod.”

Ja, jag hör röster om nätterna, korta tydliga sekvenser. Drömmarna kommer som tal och ljud. Jag kallar inte på någon drömtydare utan till dessa ord lägger jag nu en bild från morgonen, ovidkommande, måhända:

Vi går ut i en strålande dag full av fågelkvitter och försommardofter. Lönnarna längs kanten av ”parken” vid Vukovarska har ovanligt många näsor i år, tycker jag och hoppas att det inte är ett tecken på någon hotande fara. Himlen är så blå så blå över det gröna. Lönnhimlar, tänker jag och märker först inte vilka hemligheter detta ord ruvar på.

Vi går förbi Dalija och jag ser att där är ganska fullt, mest äldre män sitter med kaffe eller öl framför sig på de små borden. Vid Marijans grönsakshandel ser det ovanligt livlöst ut och när vi kommer fram till butiken ser jag en lapp med texten ”zatvoreno zbog bolesti”, stängt på grund av sjukdom, klistrad på rutan. Vad har hänt? För något år sedan fick Marijan en hjärtattack (han är säkert mycket yngre än jag), är det något sådant igen?

Londi och jag travar vidare längs den där biten av Korčulanska som egentligen inte är någon riktig gata. Vi går till Tonis lastbil för det är ju lördag och då brukar han ju komma ner hit från Zagorje med frukt och grönsaker. Han skiner upp när han ser oss och säger att det var länge sedan och jag medger halvt skamset att det är sant. Det är säkert nästan två år sedan jag köpte något av honom. På senare tider har jag ju alltid gått till Marijan. Det är inte så lätt att fördela inköpen rättvist. Jag köper stora lite fläckiga äpplen (helt naturliga äpplen!), mladi luk (”unglök”) och sallad. Och så fortsätter vi till Caffe Goran. Solen ligger på rätt kraftigt, men jag bestämmer mig ändå för solsidan och försöker skapa lite skugga åt Londi. Jag får ut mitt kaffe och jag serverar Londi vatten i askfatet. Ägaren är inte där idag, så det blir ingen riktig vattenskål och jag bryr mig inte om att gå in och be om en. Det går ju så här också.

Men varmt blir det och Londi flåsar när vi börjar lunka hemåt och jag tänker på sommaren och hur hon ska klara den, men så slår jag bort oron och tänker ”det som kommer kommer”. När vi svänger in på Rapska tittar jag in genom spjälorna i grinden framför det lilla huset i hörnet, där den lilla magra gumman brukade sitta på en pall vid dörren, när det inte var för kallt eller för varmt. Sedan hösten är pallen borta och det verkar inte som om den skulle komma tillbaka, för nu är ju den vackraste tiden och ännu är det inte för varmt därinne i halvskuggan.