Regndag, dröm

Regndag. Regnet faller stilla och enträget och himlamolnen verkar rymma gränslösheter av vatten. Nyss var Londi och jag ute på en sådan där lustlös pliktrunda. Vått och grått och vi höll liksom promenaden på armslängd ifrån oss, för att inte bli ännu våtare. Framför oss gick en mormor eller farmor och ett barnbarn under paraplyer och jag tänkte: Vad urbant det ser ut med barn som har paraplyer! Mitt eget är lite trasigt och besynnerligt svårt att fälla upp och ihop. Jag klämmer fingrarna och vattnet rinner in i ärmen.

Och nu är vi här i balkongrummet och regnet trummar stillsamt och svagfingrat på rutorna. Nattens sista dröm flimrar förbi igen, en enkel och fantasilös dröm. Så här kan den – lätt justerad och förkortad – återges:

Jag har brutit mig in i ett hus i Varberg, ett hus där en av mina barndomsvänner växte upp. Det är natt men förvånansvärt ljust. Londi är där med mig, men hon är mycket mindre än hon brukar vara, kanske en tredjedel av sin vanliga storlek. Jag lyfter upp henne på olika hyllor och vid varje lyft förvånas jag över hur liten hon är. Själv är jag i alla åldrar jag varit, jag rör mig utmed tiderna som längs ett band. Jag har satt på en radio på mycket hög volym och en enformig och påfrestande musik rullar ut ur den. Jag försöker stänga av den, men det går inte. Plötsligt kommer Pia – barndomsvännen – in genom en vägg och hon undrar vad jag gör där. Jag drar snabbt en historia om att Londi och jag kommit med tåget någonstans söderifrån och att jag, eftersom det hunnit bli natt, inte ville störa mina föräldrar och därför hade tagit mig in i hennes hem. Konstigt nog godtar hon förklaringen, fast jag störs av en känsla av att hon nog ändå inte är helt nöjd med mig. Det gnager lite. En scenförändring inträder och Pias syster Gunilla är också där och deras barn. Ett av barnen verkar bara bestå av ett huvud och jag känner ett starkt obehag, men så förskjuts perspektivet lite och hela barnet kommer fram bakom huvudet och jag inser att det varit en synvilla. Någon tycker att Londi är liten för att vara en labrador och jag säger snabbt, som för att dölja något jag vill hemlighålla, att hon brukar vara mycket större.