En stund idag såg himlen så här äventyrligt vildlockig ut. Jag kom just från stan och hade hunnit sitta utomhus på Amfora vid Dolac med Maria och äta lignje (bläckfisk) och blitva (mangold) medan solen klädde av och på sig i så snabb takt, att vi hela tiden var fel klädda om vi inte var mycket snabba.
Londi och jag hann dra vårt varv runt huset mittemot där baren Royal finns, innan himlen tappade sina lockar och regnet strilade argt och rakt ner och i stora massor.
Men nu – har vädret bytt fot igen, en koltrast hörs sjunga från något av träden i ”parken” här under mitt fönster och regnet har dragit förbi. Det är meningen att jag ska arbeta – undrar vem som bestämt det – men tankarna far hit och dit och jag formulerar underligheter, som den här som jag antecknade nyss för att jag tänkte att den kunde vara en bra början på något, men nu fick den i stället bli ett slut:
Jag har inte upplevt för lite och ibland har jag väl tagit himmelsskriande risker, men alls inte sådana som de som är fascinerade av extremsporter tar.