Tabuhuset

Igår eftermiddag stod jag där i solen på hållplatsen Držićeva och tittade, medan jag väntade på spårvagnen hem, på det där konstiga huset, som jag minns att en arkitektvän till mig intresserade sig lite för då det begav sig. Många andra vänner på besök har också sagt något om detta hus.

bild-52

Själv brukar jag undvika att säga något om det för det har alltid för mig varit som om det här huset inte är på riktigt. Det är oäkta på ett skriande sätt, tänker jag ofta. Ja, det där konkava tegelklädda partiet, kanske jag kan finna mig till rätta med, men allt det där underliga brunbubbliga som verkar gjort av något slags fuskmaterial har jag svårt för. Papier-maché, tänker jag, eller något giftigt hämtat från en sophög.

Jag tror att det bor människor i huset och på ena sidan finns en biltvätt och kanske lite annat som rör bilar. Fönsterglasen är inramade i något tjockt som ser ut som trä och väl också är det, men fönstren verkar inte riktigt höra ihop med ytterväggarna. Jag föreställer mig alltid att fönstren sitter på ett hus som är lite mindre och som finns innanför det där bubbliga bruna skalet. För mig är huset gjort av samma stoff som man gör mardrömmar av, fast egentligen vill jag inte säga detta. Det känns som att bryta ett tabu. Hus är inte med självklarhet oförargliga. Solljuset ger bara en bedräglig känsla av lättsamhet.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *