Dagarna har varit ovanligt fullproppade ett tag nu och det har hindrat mig från att berätta något om dem. Det hör ju till tillvarons märkligheter att täta händelseförlopp ger korta berättelser eller inga alls och att glesa förlopp ger tätare texter. Jaja, detta kan man säga bättre, men det var inte det jag ville prata om, så nu släpper jag det.
I snart sex år har jag varje gång jag tagit mig till mitt arbete på ”Fakulteten” stigit av på hållplatsen Sveučilišna aleja. Idag inledde jag till min egen överraskning en ny vana. Ja, jag kan vara ganska lätt att överraska. I alla fall valde jag att stiga på hållplatsen före den vanliga, på Miramarska. Efter att jag korsat Vukovarska gick jag förbi Hotel International som jag ofta kastat en blick på från spårvagnen. Jag såg på människorna i uteserveringarna och kände mig som en långväga resande, fast det egentligen var de som var just sådana, inte jag. Strax efter International blev allting mycket mindre och liksom lantligt. Jag gick under lummiga träd och gladde mig åt det samtidigt som jag tänkte att här har jag aldrig varit. Jag tänkte på andra möjliga städer. Skulle detta kunna vara Ungern? Vad svarar man på det?
Jag tittade på några skolbarn som gick en bit framför mig på den soliga gatan. Grönskan tätnade, tyckte jag.
Jag blev lite osäker på hur jag skulle fortsätta, men så valde jag en liten jord- eller grusväg och kände mig strax ganska hemma på den. Mitt lantliga jag bredde ut sig.
En mycket gammal kvinna kom gående emot mig. Hon suckade lite trött och torkade svetten ur pannan, men hon log. Jag log tillbaka och en cyklist plingade förbi. Trädskuggan gav luft och ro.
Strax innan jag nådde mitt mål vände jag mig om. Det gjorde jag för att jag anade att det var en bra sak att göra. Och se, det var det. Just åt det hållet var mötet mellan trädkronorna och himlen som vackrast.
Detta är min nya väg.