En eftermiddag någonstans i mitten av juni tog Duilio med Alex och mig på en rundvandring i Hrvatsko narodno kazalištes, den stora teaterns, inre. HNK är ju Duilios hemmaplan, det är här han är ballerino sedan fyra år och det är här jag har sett honom dansa.
Duilio tog emot oss i entrén och förde oss efter en slingrig vandring genom korridorer med loger och omklädningsrum in på scenen, där arbetet med den kommande kvällens kulisser var i full gång. ”Teatern sover aldrig”, fick vi veta medan vi tittade ut över den tomma salongen, som log mot oss i dunkelrött och mattguld. Duilio pekade på logerna närmast scenen och berättade lite hemlighetsfullt att delar av orkestern ibland spelar från dem och det är något särskilt.
Vi gick ner i undervåningen och tittade på instrumenten i vila. Duilio visade oss Cristinas harpa som stod innesluten i ett violett fodral. Jag tog en misslyckad bild på den, som ni slipper se.
Vi gick genom lönngånger, de verkade i alla fall lönnliga dessa gångar, upp och nerför trappor täckta med röda mattor, ut på balkonger, in i loger. Då och då hälsade Duilio på någon.
Några gånger gick vi ut på den ena eller andra balkongen och såg ut över staden.
Duilio berättade om den nya underjordiska passagen som för under gatan – minns inte vilken gata, men det bryr ni er kanske inte om – till träningslokalerna på andra sidan. Gången finns sedan ett tiotal år. Förr, Duilio log som om han avslöjade en hemlighet när han sa det, förr kunde man se ballerinorna springa över gatan i nattmörkret i sina vita tyllkjolar…