Kategori: Berättelser ur livet

Nu när Miki och jag bor sjuttiosju steg längre bort från Simpa än förut, så går vi aldrig dit under den kalla delen av året, men nu är den varma tiden här, så nu kan vi på nytt dricka vårt morgonkaffe på Simpas terrass. Miki tycker ju om blickfältet från den upphöjda platsen och i ”parken” händer det ju ofta något hundspännande och så får han en gotta av Hana när hon kommer med kaffet. Och jag njuter av den gamla hemkänslan.

På hemvägen tittade jag in i den där speciellt blomstrande trädgården vid Brijunska som jag ofta tagit bilder av om vårarna. Nu ser jag den genom de runda ”duvhålen” (som inte är för duvor utan för ljus) från mitt kök.

Det finns dagar då allting handlar om ljusets vandring över jorden, om trädens blomning och flanörernas steg. Ett sådant uttalande är lätt att förneka men förnekandet är lika meningslöst som det är lätt. Miki och jag gick in till stan för att göra ingenting och det gjorde vi också, vi gjorde det i timtal. Och magnoliorna börjar sakta fälla sina blomblad, men de har så många, ingen vet hur många.

Ännu en dag av klaraste vårsol och fullaste vårvärme och ända sedan morgonen är vi ute under den blåaste bland himlar – med undantag för en kort inomhusstund för en sen frukost och lite plock. Någon gång mitt på dagen drog Miki och jag iväg längs bakgatorna bort till Kvatrić för att träffa Đurđica och Hajdi i parken där bakom. Vi såg dem på långt håll från parkens nedre hörn. De satt där i gräset och väntade på oss som var lite sena.

Först drog vi runt ett varv i parken och sedan korsade vi gatan ungefär där fiskkiosken är. Den var vårt mål och vi beställde två ”små” portioner lignje och mineralvatten. I handväskan hade jag lite matovilac och medvjeđi luk som vi också dukade upp. Det blev en perfekt måltid.

Hundarna fick förstås sina bitar nedräckta och vatten fick de i plastmuggar, lite svårdrucket men det gick. Minns inte vad vi pratade om, inga tunga ämnen i alla fall. Kanske berättade Đurđica om hur hon en gång hade trollat fram en festmåltid till ett inte så litet sällskap människor av fem lignje, två melanzane och några potatisar, fast kanske berättade hon detta senare. Nå, efter maten gick vi ut i parken igen och strövade omkring där lite hit och dit, satt lite på en bänk och drack vatten medan hundarna spanade.

Så kom jag på att jag måste försöka köpa hren (pepparrot) innan alla slog igen sina stånd. Hren är tydligen en lite omodern grönsak, om det nu är en grönsak, så jag måste alltid spana efter den och på Kvatrić är det bara en dam som har den. Jag hade tur och fick tag i två rejäla ”klubbor” och för säkerhets skull tog jag en bild för att minnas ståndets position.

Sedan gick vi till ett kafé som Đurđica har som sitt stamställe i det här kvarteret. Där satt vi ett tag och fick lite besök av människor och hundar. Men eftersom det var skugga där så kände vi så småningom att vi behövde komma ut i solen igen och så gick vi slingrig väg hemåt längs gatornas solsidor och till sist hamnade vi i den lilla parken med dammarna och bäcken här på andra sidan Vukovarska. Där fick hundarna vada omkring lite i vattnet och släcka törsten igen.

En vandringssdag igen; Vesna föreslog Ključić Brdo i de kulliga lövskogarnas Vukomeričke Gorice. Här växer bok och avenbok och flera slag av ek, det visste jag sedan tidigare, men det var inte därför jag sa ja. Jag sa ja för att alla de här platserna, landskapen, vägarna och stigarna är härliga. Zagreb ligger så oerhört lyckligt placerat i världen. Vesna körde den bit som behövde köras och så var vi bland kullarna. Det vimlade av primula och andra blommar, men primulan var överallt och lyste starkast.

Vi gick först längs vinodlingar och förbi några byar eller små samlingar av hus. Tama och Miki sprang kors och tvärs genom odlingarna, backe upp och backe ner.

Långa sträckor gick vi genom bokskog och här och där såg vi små stånd av medvjeđi luk, men vi plockade inte eller vi åt bara några blad då och då. Vi tänkte oss ett riktigt ställe.

Så hittade vi avtagsvägen upp till Ključić Brdo där det finns ett slags stor lantlig restaurang. När vi kom upp dit såg vi att det var fullt med folk och att de flesta verkade ha tagit sig dit med bil. Inga bord var lediga, varken ute eller inne, men vi lyckades få loss kaffe och štrudla – ja, den underbaraste Apfelstrudel man kan tänka sig. Vi hittade en bra plats med bänkar alldeles vid stängslet till vildsvinshägnet. Ingen annan ville ha platsen på grund av lukten och först tvekade vi, men lukten försvann ganska snart, eller ja, vi vande oss. Efter rasten gick vi nerför backen igen och vidare ner till en slingrade bäck eller å. Vid dess ena strand fanns ett bra ramslökställe, så där plockade vi varsin påse full. Hundarna lekte i och vid vattnet.

Överallt stod det vitsippor och krokus och andra vårblommor. När vi var färdiga med lökplockandet knatade vi uppför en lång och seg bokskogsbacke. Miki vände mer än en gång för han ville tillbaka till vildsvinen, men vi lyckades hindra honom, fast en gång var det nära att han smet, han är ju jägare och han verkar inte veta vad rädsla är. Tama däremot vet det.

Så småningom nådde vi den högsta punken och sedan var det bara att ”glida” neråt längs den slingrande lilla vägen. Eftermiddagssolen sken milt mellan trädstammarna.

Maksimir är en härlig park, så vidsträckt och så full av både natur och människoskapade ting. Här finns skog och sjöar, promenadvägar och stigar, paviljonger, kapell och kaféer. Parken öppnades för allmänheten 1794 och den var en gång en av de mest betydande parkerna i det habsburgska riket och nu är den en av de största stadsparkerna i sydöstra Europa. Hit ville vi idag, Gabi, Miki och jag och i eftermiddagens början sammanstrålade vi vid det magnifika ingångsvalvet. Miki och jag kom med sjuans spårvagn och Gabi kom på cykel. Först tog vi som vanligt den raka promenadvägen mot utsiktstornet, som blänkte vitt i solen.

Vi kastade några långa blickar mot kaféet där och såg att det var väldigt fullsatt, människorna här vet att uppskatta sina parker och kaféer, men vi hade ändå inte tänkt att börja med kaffe. Först skulle vi gå en stor runda. Medan vi gick stack Gabi till mig en karta över Budapest eller snarare över det åttonde distriktet med tanke på en av de böcker jag läser nu: ”Storie dell´Ottavo Distretto” av Giorgio och Nicola Pressburger. Vi vecklade hastigt upp kartan och Gabi pekade ut ett och annat för mig att titta på senare och så gick vi uppför backen bakom utsiktstornet. Ifrån höjden tog Gabi en bild på tornet och jag tog en bild på henne och tornet. Och jag ser nu att pilen har små fina löv.

Så drog vi våra rundor genom skogen och ut på de öppna markerna. Miki träffade en lång rad intressanta hundar, för hit går man gärna med hund.

I en backe hittade vi lite medvjeđi luk som vi plockade ihop varsin ”portion” av i en plastpåse. Det är ju ännu den tiden. När vi till sist kom upp bakom Švicarska kuća, det schweiziska huset, som ännu inte har återfått sin servering, tog vi sikte på kaféet vid utsiktstornet, men just innan vi nådde fram dit fick vi lust att gå ner till en av sjöarna som glittrade mellan träden på ena sidan. När vi kom ner träffade Miki en vid valp som han hälsade noga på. I träden ovanför vattnet såg vi sköldpaddor klättra omkring.

Här och där låg de och vilade i solen.