Kategori: Berättelser ur livet

Vi bor mer och mer spännande här på Kornatska. Sedan någon månad har vi en trappkatt och sedan ungefär lika länge fungerar inte lyset i trappan. Detta senare har både för- och nackdelar. Miki är en jägare, bland annat är han kattjägare. Det bor redan tre andra katter i lägenheterna här och det kan ibland vara nog så komplicerat att ta sig förbi svåra ställen i det lilla trapphuset. För övrigt är ett smalt källarfönster alltid öppet, så den som är kattsmal kan ta sig in när han eller hon vill. Trappkatten får mat av grannen mitt emot oss, alltså två meter från vår ytterdörr. Den bor inte alltid här utan den bor här när den vill. Och grannen har kattmat för grannen har Mimi, en trevlig katt som brukar ligga på sin balkong. När det är regnigt har trappkatten en handduk.

Nå, nyss skulle Miki och jag ut sista kvällsrundan. Miki låg misstänkt nära ytterdörren med nosen mot dörrspringan, så jag tände lampan i mobilen och kikade försiktigt ut medan jag höll kopplet stramt.

Ja, där var någon i trappan bara några steg nedanför vår dörr. Ett svagt brummande ljud hördes och Miki tog spjärn mot dörrmattan. Jag släckte och tog en bild på måfå. Vi trasslade oss ut i mörkret och jag tog en bild till med blixt, det blev blixt av sig självt. Där satt trappkatten.

Hur skulle vi komma förbi utan att någon blev tilltufsad? Jag backade oss in i lägenheten och så väntade vi lite. På nytt kikade jag ut och såg katten ligga utanför grannens dörr. Då kunde vi våga oss ut. Nycklar, tänd mobil, spänt koppel och så full fart nerför trappan. När vi kom ut gick Miki mycket snabbt, liksom målmedvetet på hemväg redan från början. Svisch var vi runt kvarteret, han kissade bara pliktskyldigt två-tre gånger, och så var vi i trapphuset igen. Jag anade katten halvvägs upp i andra trappan. Jag släckte och tog en blixtbild.

Sedan blev det stopp. Katten sjöng hotfullt och vägrade att flytta sig, Miki spände kopplet och jag kastade en penna på katten. Vad skulle jag göra? Inget hände, jag plockade upp den och kastade igen i mörkret. Det fräste till och Miki gjorde en rusning och så verkade det som om katten var uppe vid grannens dörr. Jag tände mobilen och såg att den satt där. Snabbt drog jag med mig Miki till vår dörr, låste upp och kastade in oss. Spännande.

För ovanlighetens skull fick Miki stanna hemma och under några timmar på egen hand bevaka katternas rörelser i trapphuset här. Jag skulle på ZagrebDox, den årliga dokumentärfestivalen här i stan. Det var tidig eftermiddag så ingen hade tid att följa med. Filmen jag valt som första under festivalen var ”Jedan dan u Ukrajini” av Volodymyr Tykhyy och den handlar om den 14 mars 2022 eller den tvåtusenniohundrafyrtiofjärde dagen av det ryska anfallskriget mot Ukraina.

I filmen har vi ett slags vardag framför oss, en av kriget stulen och deformerad vardag. Man sover i tunnelbanan, barnen leker bland madrasserna och filtarna, gamla försöker vila eller sova på smala bänkar. Ofta skärs det bröd eller hälls upp soppa åt dem som inget har längre, när väggarna i huset skakar kryper den ena hunden in bakom toaletten, fastän den egentligen inte får plats där. Med mobilerna försöker man nå dem som är långt bort. Ibland går det.

Då och då zoomar filmen ut ur det lilla nära livet och vi ser förkolnade rester av småhus, till hälften krossade och ihoprasade höghus, tomma platser där man anar att det förut, för kanske inte så länge sedan, funnits liv. Man hör smattrande och dån och himlen är missfärgad och liksom tjock av rök och annat som inte borde finnas i luften. Och detta är den tvåtusenniohundrafyrtiofjärde dagen av kriget.

Och så gick jag ut från bion där i Kaptol, ut i min vardag och kastade en blick upp mot Gradec. Plötsligt tänkte jag: Vilka av dem, jag nyss sett så levande i filmen, lever ännu?

Nu när Miki och jag bor sjuttiosju steg längre bort från Simpa än förut, så går vi aldrig dit under den kalla delen av året, men nu är den varma tiden här, så nu kan vi på nytt dricka vårt morgonkaffe på Simpas terrass. Miki tycker ju om blickfältet från den upphöjda platsen och i ”parken” händer det ju ofta något hundspännande och så får han en gotta av Hana när hon kommer med kaffet. Och jag njuter av den gamla hemkänslan.

På hemvägen tittade jag in i den där speciellt blomstrande trädgården vid Brijunska som jag ofta tagit bilder av om vårarna. Nu ser jag den genom de runda ”duvhålen” (som inte är för duvor utan för ljus) från mitt kök.

Det finns dagar då allting handlar om ljusets vandring över jorden, om trädens blomning och flanörernas steg. Ett sådant uttalande är lätt att förneka men förnekandet är lika meningslöst som det är lätt. Miki och jag gick in till stan för att göra ingenting och det gjorde vi också, vi gjorde det i timtal. Och magnoliorna börjar sakta fälla sina blomblad, men de har så många, ingen vet hur många.

Ännu en dag av klaraste vårsol och fullaste vårvärme och ända sedan morgonen är vi ute under den blåaste bland himlar – med undantag för en kort inomhusstund för en sen frukost och lite plock. Någon gång mitt på dagen drog Miki och jag iväg längs bakgatorna bort till Kvatrić för att träffa Đurđica och Hajdi i parken där bakom. Vi såg dem på långt håll från parkens nedre hörn. De satt där i gräset och väntade på oss som var lite sena.

Först drog vi runt ett varv i parken och sedan korsade vi gatan ungefär där fiskkiosken är. Den var vårt mål och vi beställde två ”små” portioner lignje och mineralvatten. I handväskan hade jag lite matovilac och medvjeđi luk som vi också dukade upp. Det blev en perfekt måltid.

Hundarna fick förstås sina bitar nedräckta och vatten fick de i plastmuggar, lite svårdrucket men det gick. Minns inte vad vi pratade om, inga tunga ämnen i alla fall. Kanske berättade Đurđica om hur hon en gång hade trollat fram en festmåltid till ett inte så litet sällskap människor av fem lignje, två melanzane och några potatisar, fast kanske berättade hon detta senare. Nå, efter maten gick vi ut i parken igen och strövade omkring där lite hit och dit, satt lite på en bänk och drack vatten medan hundarna spanade.

Så kom jag på att jag måste försöka köpa hren (pepparrot) innan alla slog igen sina stånd. Hren är tydligen en lite omodern grönsak, om det nu är en grönsak, så jag måste alltid spana efter den och på Kvatrić är det bara en dam som har den. Jag hade tur och fick tag i två rejäla ”klubbor” och för säkerhets skull tog jag en bild för att minnas ståndets position.

Sedan gick vi till ett kafé som Đurđica har som sitt stamställe i det här kvarteret. Där satt vi ett tag och fick lite besök av människor och hundar. Men eftersom det var skugga där så kände vi så småningom att vi behövde komma ut i solen igen och så gick vi slingrig väg hemåt längs gatornas solsidor och till sist hamnade vi i den lilla parken med dammarna och bäcken här på andra sidan Vukovarska. Där fick hundarna vada omkring lite i vattnet och släcka törsten igen.