Nu när Miki och jag bor sjuttiosju steg längre bort från Simpa än förut, så går vi aldrig dit under den kalla delen av året, men nu är den varma tiden här, så nu kan vi på nytt dricka vårt morgonkaffe på Simpas terrass. Miki tycker ju om blickfältet från den upphöjda platsen och i ”parken” händer det ju ofta något hundspännande och så får han en gotta av Hana när hon kommer med kaffet. Och jag njuter av den gamla hemkänslan.
På hemvägen tittade jag in i den där speciellt blomstrande trädgården vid Brijunska som jag ofta tagit bilder av om vårarna. Nu ser jag den genom de runda ”duvhålen” (som inte är för duvor utan för ljus) från mitt kök.
