Maksimir är en härlig park, så vidsträckt och så full av både natur och människoskapade ting. Här finns skog och sjöar, promenadvägar och stigar, paviljonger, kapell och kaféer. Parken öppnades för allmänheten 1794 och den var en gång en av de mest betydande parkerna i det habsburgska riket och nu är den en av de största stadsparkerna i sydöstra Europa. Hit ville vi idag, Gabi, Miki och jag och i eftermiddagens början sammanstrålade vi vid det magnifika ingångsvalvet. Miki och jag kom med sjuans spårvagn och Gabi kom på cykel. Först tog vi som vanligt den raka promenadvägen mot utsiktstornet, som blänkte vitt i solen.
Vi kastade några långa blickar mot kaféet där och såg att det var väldigt fullsatt, människorna här vet att uppskatta sina parker och kaféer, men vi hade ändå inte tänkt att börja med kaffe. Först skulle vi gå en stor runda. Medan vi gick stack Gabi till mig en karta över Budapest eller snarare över det åttonde distriktet med tanke på en av de böcker jag läser nu: ”Storie dell´Ottavo Distretto” av Giorgio och Nicola Pressburger. Vi vecklade hastigt upp kartan och Gabi pekade ut ett och annat för mig att titta på senare och så gick vi uppför backen bakom utsiktstornet. Ifrån höjden tog Gabi en bild på tornet och jag tog en bild på henne och tornet. Och jag ser nu att pilen har små fina löv.
Så drog vi våra rundor genom skogen och ut på de öppna markerna. Miki träffade en lång rad intressanta hundar, för hit går man gärna med hund.
I en backe hittade vi lite medvjeđi luk som vi plockade ihop varsin ”portion” av i en plastpåse. Det är ju ännu den tiden. När vi till sist kom upp bakom Švicarska kuća, det schweiziska huset, som ännu inte har återfått sin servering, tog vi sikte på kaféet vid utsiktstornet, men just innan vi nådde fram dit fick vi lust att gå ner till en av sjöarna som glittrade mellan träden på ena sidan. När vi kom ner träffade Miki en vid valp som han hälsade noga på. I träden ovanför vattnet såg vi sköldpaddor klättra omkring.
Här och där låg de och vilade i solen.
