Kategori: Berättelser ur livet

Det första vi gjorde imorse efter de där rutinerna som ingår i morgonen, Miki och jag, var att gå ut mot Slavonska, ut till ”pumpa” och träffa Đurđica och Hajdi till kaffe, pelin och hundgottor.

Hundarna drog omkull lite stolar där på terrassen, men annars var de lugna och fina. Đurđica och jag lät samtalet gå hit och dit runt den senaste diktöversättning vidare till fiskkiosken på Kvatrić och sedan snurrade det ett tag runt vad man ska ha hemma om det blir nöd, en sådan där ”eiserner Vorrat”, ni vet. Och så tog samtalet ett hopp till en koloniträdgård. Kanske är det det man ska ha och tänkt på allt man kan odla där! Jag funderade ju på detta för något år sedan när jag en dag gick förbi koloniträdgårdarna bakom džamija med Gabi, men då var problemet att det finns en skylt som förbjuder hundar att vara där. Men nu sa Đurđica att den saken nog går att lösa. Och jag tänkte att ja, det kan hon nog lösa. Så nu har vi en plan…

På hemvägen såg jag ur ännu en vinkel hur vackert jag bor:

Och från köksfönstret bekräftades detta på nytt.

Idag är vädret här lite blekt om nosen så efter att ha rotat med översättande och språkgranskning under förmiddagstimmarna tyckte jag att vi kunde byta stadsdel och göra något lite ovanligt. Ja, bara lite ovanligt, men i alla fall. Vi tog sjuan till Kvatrić, ett av marknadstorgen i det här hörnet av staden. Jag ville äntligen ta reda på hur fisken i fiskkiosken smakar och hur det är att äta där.

Efter fyra stopp var vi framme och vi gick ett varv på grönsakstorget – hundförbud men allt gick bra – och jag köpt en hren (pepparrot), min nya favoritmat efter att jag, tillfälligt, tröttnat lite på all vitlöken. Och så gick vi till fiskkiosken och beställde. Jag tog det dyraste: lignje med blitva.

En kvart skulle det ta så vi gick över gatan till parken där och gick en sväng under träden som var lövlösa men fulla med fågelkvitter. Miki hälsade på några hundar och jag växlade några ord med hussar och mattar. Och så var kvarten nästan över och vi gick tillbaka och jag fick punktligt ut mina rätter.

Bra och rätt pris, så hit ska vi igen. Miki fick sina bitar nedräckta förstås.

Medan vi åt lyssnade jag på samspelet mellan fiskexpediten och stamkunderna, de flesta som kom verkade vara just stamkunder. Bra ställe, som sagt. Och så reste vi på oss och gick längs raden av små barer tills vi lämnade torget. Hem gick vi till fots.

Låt mig sammanfatta något, kanske inte just den här dagen, kanske i stället början av månaden mars, fast är det något att sammanfatta? För några timmar sedan tittade jag ut genom mitt köksfönster efter seneftermiddagens stora baklava- och rahat lokum-ätande med Zora och Đurđica vid det öppna fönstret med solstrålarna utsträckta över bordet. Ja, det gick några timmar mellan det ena och det andra, men kvällen var också grann.

Alldeles i början av mars, eller det var nog förresten i slutet av februari, gick Miki och jag förbi den här affischen. ”Festival Dora Pejačević” har med Miki att göra för han växte som gathund upp i parken som omger det som en gång var sångerskan Dora Pejačevićs slott i Našice. Jag har gått där på fotvägarna med Miki och hans vänner från Farmica efter att han blev min.

De senaste dagarna har vi i stället gått förbi den här affischen som jag tycker så mycket om. ”Die Fledermaus” av Johann Strauss handlar det om här och det bästa är att ”Fledermaus” – på svenska ”fladdermus” – heter ”šišmiš” på kroatiska. Ja, och ni ser hur underbart man hängt upp bokstäverna…

Klockan tio imorse hade jag stämt träff med Gabi på spårvagnshållplatsen Držićeva. Gabi var där prick och Miki och jag två minuter senare och strax kom vår vagn och vi åkte de få stoppen till Most mladosti där vi hoppade av. Och nu kan en del av er gissa vart vi var på väg. Till Hrelić ja. Vi ville möta våren också där. När vi gick längs nasip blåste de rätt kallt från flodsidan men solen sken ihärdigt, så värmen var där ändå. Redan på nasip hittade jag en av de saker jag letade efter: ett bra rivjärn i lagom storlek. Nu när surkålssäsongen snart är över vill jag kunna riva hren (pepparrot) ofta och mycket och fastän jag fått nästan allt av min lägenhets tidigare ägare, så fattades just rivjärnet. Nå, snart var vi inne på själva Hrelić och Gabi fick syn på ett stånd med langos, som ju är något väldigt ungerskt, så hon gick dit för att inspektera och kom sedan tillbaka med nöjd uppsyn.

Sedan vidtog ”arbetet” och vi meandrade oss igenom hela den öppna platsen med alla de udda ”stånden”, ja, mycket låg rakt på marken. Jag var på jakt efter tre likadana fat för att jag imorgon vill bjuda Zora och Đurđica på turkiska kakor från ”La Turka" och jag tänkte göra mig till lite och ha likadana fat. Gabi köpte vitlök. Lite tittade vi också på klänningar, men bara halvhjärtat, så det blev ingenting med det. Så småningom hittade jag mina fat, fem i stället för tre, för jag tänkte att plötsligt är man kanske fem. Gång på gång mötte vi grupper av kvinnor i guldfärgade klänningar och kjolar, ledande skrikande barn som verkade vara livrädda för hundar. Miki såg ofarlig ut, tyckte jag. Någonstans i den sjunde meandern tyckte vi att det kunde räcka eller rättare sagt att det var matdags, så vi stegade iväg mot ćevapi-bodarna. Det var inte lätt att hitta någon plats för vinden hade mojnat och solen värmde behagligt och alla ville sitta och stoppa i sig något. Till sist hittade vi ett perfekt bord och slog oss ner där.

Guldkvinnorna gick förbi med tunga mattor och saker i väskor. Vi beställde mat och öl och en man som satt mittemot oss sa att det var mycket rumänska zigenare på marknaden idag och att de kommit för att sälja knivar. Ölet och maten – ćevapi och pljeskavica – kom, men vi saknade ajvar, så vi ropade efter det och efter en stund kom bossen och klickade upp ajvar på våra papptallrikar.

Vi åt och drack och Miki fick sina smakbitar och jag köpte mineralvatten utan bubblor (Jana) åt honom, som jag serverade honom på ett av de nyköpta faten. När vi ätit och druckit upp satt vi kvar en stund och blundade mot solen medan vi smidde planer. Vi skulle gå till fots hela vägen hem. Och så reste vi oss och snart var vi uppe på nasip igen. Märkligt nog kom vinden tillbaka, men vi trampade på och så var vi på bron.

Vid stod en stund vid broräcket och tyckte det var vackert med himlens och vattnets färger och Gabi jämförde lite med Donau i Budapest. Ja, det är ju något helt annat, men vattnet är nog renare här.

När vi kom till kvarteret vid džamija, moskén, stannade vi vid ett av kaféerna där och valde ett bord i solen och beställde ut kaffe. Vi drack vårt kaffe och talade om det åttonde distriktet i Budapest apropå en bok jag läser nu: ”Storie dell’Ottavo Distretto” av Giorgio e Nicola Pressburger…

Idag hade Miki och jag två mål när vi gick till stan. Det första var det där vanliga tjatiga om tågen går till Rijeka som de ska. Och se, det har hakat upp sig igen. Morgontåget går inte längre än till Ogulin, sedan blir det buss och då får ju inte Miki åka, eftersom han är hund – utom på lördagar och söndagar, då allt är tåg. Jaha. Men så visade det sig att middagståget till Ogulin har en anslutning till Rijeka som faktiskt är ett tåg. Så vissa möjligheter har vi. Jag tänker åka någon gång när vädret är vackrare där än här, just nu är det för vackert här, 19° i skuggan, fast blåsigt och lite mulet av och till, men härlig luft.

Det andra målet var magnoliorna. Jag ville se hur långt knopparna kommit, ganska långt faktiskt. Så vi stod en stund under träden och jag tittade upp i knoppvimlet.

Vackert och hoppingivande, vår även detta år!

Och så gick vi förbi den gula Umjetnički paviljon, Konstpaviljongen, och vidare upp mot Trg och sedan uppför trapporna till Dolac. Jag trodde att jag ville köpa en burek i ”hålet” under fruktmarknaden, men så visade det sig att jag hade ett annat mål. Till Amfora ville jag för att äta en liten fisksoppa. Ja, och så satt vi där invid en betongpelare och jag åt min soppa och räckte ner någon liten fiskbit till Miki. Och så rullade dagen vidare och vi gjorde det vi gjorde.