Kategori: Berättelser ur livet

Och så var det dags för årets första sökande efter medvjeđi luk, denna björnens frukost efter tiden i idet. ”Bärlauch” på tyska, mitt första ord för den, svenskans beteckning ”ramslök” är något att fundera över. Men vi gav oss av någon gång under förmiddagen, Vesna, Tama, Miki och jag, den vanliga kvartetten för den här typen av äventyr. Målet var Sveta Nedelja, en småstad någon mil väster om Zagreb, fast Sveta Nedelja är bara en stad till namnen, egentligen är det en räcka med byar som fått finna sig i att buntas ihop under ett namn. Vesna parkerade vid en av småvägarna som leder upp mot kullarna ovanför ”staden”.

En stund senare var vi uppe i skogen och mycket snart såg vi de första gröna bladen sticka upp fjolårslöven. Vi människor var barnsligt målmedvetna så vi såg inte åt mängden av primula och krokus. Vi var ungefär så där som när vi plockar kastanjer. Och hundarna hade sina mål.

Och så gick vi lite till och var ute på det första riktiga ramslöksfältet. Luften var fylld av lökdoft och vi började plocka, ganska många blad gick rakt in i munnen, men snart hade vi ändå rätt mycket i påsarna.

Vi kom upp på en ås och vi följde en slingrande väg mot den lilla gula kyrkan Sveta Marija Magdalena. Strax nedanför kyrkan svängde vi åt sidan för att vi hade ett lökställe till att beta av någonstans där bortom.

Och så plockade vi tills vi tyckte att vi hade nog. Hundarna kom och försvann och ibland var de borta så länge att vi måste ropa på dem. Ingen vet var de har varit, men tillbaka kom de fulla av hemligheter. Och solen lyste på oss och landskapet var en fröjd med sina åsar och dalar, bakom varje ås finns en dal och sedan en ny ås och sedan…

Ibland pekade vi ut platser att leva på för varandra. Däruppe kanske eller därborta på nästa höjd…

I förrgår kväll föll blötsnön i stora sjok efter en period med temperaturer upp till 18 grader och när Miki och jag skulle ut på sista promenadrundan fick jag händerna så fulla av paraply, ficklampa (ljuset i trappen fungerar inte), Mikis koppel (det finns katter i trappen ibland) att jag inte fick med mig nycklarna. Jag drog igen dörren bakom oss och så var det låst! Ja, det är ett sådant lås. I en optimistisk fantasi låtsades att jag nog ändå stoppat på mig nycklarna och så gick vi ut. Och även porten slog igen, fast den måste man låsa om den ska vara låst, men alla som bor här kan ju låsa den. Snön vräkte ner och snart gick Miki bredvid mig i vit kappa. Och så kom oron över mig och jag började gräva i både fickor och handväska. Inga nycklar. Aj. Klockan var halv tolv – kunde jag ringa Đurđica? Ja, det kunde jag nog, så jag gjorde det och hon svarade, visserligen lite skrovligt, men ”javisst, kom hit”. Och så ilade vi fram längs de snöiga gatorna hem till Đurđica. Utanför huset stod ett gäng killar och rökte och pratade med höga röster, men så kom Đurđica nerför yttertrappan med en cigarett i ena handen och nycklarna i den andra. Hon skrattade lite och räckte mig dem. Vi växlade tre-fyra ord och så galopperade Miki och jag hem igen.

Ja, så har vi då ett slags vinter igen eller egentligen den första riktiga snön eller halvriktiga kanske, för nu är den nästan borta igen, men kylan är kvar och man dricker inte kaffe ute längre. Imorse klev vi till Mikis glädje in på Cooltura och vi satte oss i det bästa hörnet.

Det var en lugn morgon med få och ganska tysta människor och nästan ingen rökte. Vi slappade lite, Miki och jag, utom när han gav sig iväg för att hälsa på någon ny som kom in.

Och på Cooltura kostar kava s mlijekom en och femtio nu när euron är här. Det går inte att klaga på det för här är det väldigt ombonat och fint förutom att kaffet är bra.

Idag kom den första riktiga värmen, 17° i skuggan som varmast, så Miki och jag travade hela vägen in till stan, spårvagnen fick andra ta. Först gick vi till Glavni kolodvor för jag ville se hur tågen till Rijeka går nu. Nej, det är inget man kan ta reda på på nätet för det ändrar sig hela tiden, i december gick det bara två dagar i veckan, alla andra dagar var det buss på en del av sträckan och Miki får (oftast) inte åka landsvägsbuss. Men nu öppnar sig med ens närmast obegränsade möjligheter: direkttåg varje morgon och sedan två tåg om dagen med byte i Ogulin (och allt är tåg!). Upplivade lämnade vi stationen, ja, Miki förstod att något var bra. Och så gick vi uppåt förbi Zrinjevac och Trg och till Dolac, där vi köpte oss en burek i ”hålet” under grönsaksmarknaden. Vi korsade Dolac som har hundförbud, men vi har hittills aldrig blivit stoppade, och så tog vi trapporna upp till Kerempuh trg (som kanske inte heter så) och sedan vidare upp till Opatovina där vi slog oss ner vid ett av Carpe diems bord i skuggan. Ja, jag har fortfarande vinterkappa och det blir för varmt på solsidan.

Jag fick ut mitt kaffe och vecklade upp min burek och sedan åt vi tillsammans, en bit för Miki, en bit för mig…

Det slog mig att barens uteplats smalnat, bara det inte betyder att det ska bli fler bilar här, tänkte jag, fast vart ska de i så fall? Nerför trätrapporna kommer de väl inte? Så kanske blir uteplatsen bredare när våren växer till sig…

När vi ätit upp reste vi oss och fortsatte till parken där Opatovina slutar och nu vill jag visa er hur vackert det är i denna lilla storstad. Så här ser det ut när man tittar från parken upp mot Gradec:

Och när man gått nerför Stube biskupa Duha ser det ut så här:

Längst ner på bilden ser ni kafégatan Tkalčićeva. Den tog vi på tillbakavägen. Ja, och så rann vi ner över Trg och runt hörnet mot Zrinjevac och där vände jag mig om och tog en bild uppåt.

Igår inledde vi våren med ett nytt Babylon på Vespa. Språkkafé ju. Några kom inte för att de i sista stund kom på att det var alla hjärtans dag, men vi blev just så där ”lagom många” som man kan önska sig. ”Lagom” är rätt tänjbart. Vi satt i den där avbalkningen med väggfasta bänkar och golvfasta bord, så om människorna blir vilda står ända allting kvar utom kanske glasen. Miki njöt av att vara Babylon-maskot och av att egentligen allt var tillåtet för honom. Vi pratade mycket om turkiska eller om turkologi eftersom vi hade två turkologer i gänget. Jag ska inte säga vad vi sa.

I mitt kvarter finns det ett närmast oändligt antal barer även om nu både Goran och Royal har slagit igen. Miki och jag har numera tre eller fyra favoriter: Makao, Dash, Cooltura och Simpa och kanske Dalija också och Laguna möjligen. Väldigt olika sinsemellan väl, fast några liknar varandra ändå blabla… Just nu väljer jag efter solens vandring mellan husen och i dessa dagar är Dash perfekt. Perfekt mellan elva och halv ett för då sitter solen med på den lilla terrassen. Dash är en bar för gubbar, gubbar i olika åldrar, men mest äldre, sådana som sitter och läser tidningen eller sifferrader om pengar med förstoringsglas, sådana som sitter där i flera timmar – de bryr sig inte om solen – med en kaffe eller en öl eller en rakija. Darko, som har Dash, jag säger lite vagt ”har” för jag vet inte om han äger stället, har tre söner som arbetar där, ibland den ene, ibland den andre, ibland den tredje. Idag tror jag det var den yngste som arbetade, han är en glad artist som öppnar ölflaskor på axeln samtidigt som han gör något annat. Ja, det är sevärt och en ”kava s mlijekom” kostar som sagt 80 cent, för Darko bryr sig inte om hur andra gör, han är sin egen ledstjärna.

Miki och jag satt där idag vid soltid och jag drack mitt kaffe, han fick sina gottor och så blundade vi mot solstrålarna och öppnade ögonen någon stund ibland, hälsade lite på någon vi kände eller kände igen och lät våren torna upp sig. För nu är det den tiden igen.