Kategori: Berättelser ur livet

Klockan tio imorse hade jag stämt träff med Gabi på spårvagnshållplatsen Držićeva. Gabi var där prick och Miki och jag två minuter senare och strax kom vår vagn och vi åkte de få stoppen till Most mladosti där vi hoppade av. Och nu kan en del av er gissa vart vi var på väg. Till Hrelić ja. Vi ville möta våren också där. När vi gick längs nasip blåste de rätt kallt från flodsidan men solen sken ihärdigt, så värmen var där ändå. Redan på nasip hittade jag en av de saker jag letade efter: ett bra rivjärn i lagom storlek. Nu när surkålssäsongen snart är över vill jag kunna riva hren (pepparrot) ofta och mycket och fastän jag fått nästan allt av min lägenhets tidigare ägare, så fattades just rivjärnet. Nå, snart var vi inne på själva Hrelić och Gabi fick syn på ett stånd med langos, som ju är något väldigt ungerskt, så hon gick dit för att inspektera och kom sedan tillbaka med nöjd uppsyn.

Sedan vidtog ”arbetet” och vi meandrade oss igenom hela den öppna platsen med alla de udda ”stånden”, ja, mycket låg rakt på marken. Jag var på jakt efter tre likadana fat för att jag imorgon vill bjuda Zora och Đurđica på turkiska kakor från ”La Turka" och jag tänkte göra mig till lite och ha likadana fat. Gabi köpte vitlök. Lite tittade vi också på klänningar, men bara halvhjärtat, så det blev ingenting med det. Så småningom hittade jag mina fat, fem i stället för tre, för jag tänkte att plötsligt är man kanske fem. Gång på gång mötte vi grupper av kvinnor i guldfärgade klänningar och kjolar, ledande skrikande barn som verkade vara livrädda för hundar. Miki såg ofarlig ut, tyckte jag. Någonstans i den sjunde meandern tyckte vi att det kunde räcka eller rättare sagt att det var matdags, så vi stegade iväg mot ćevapi-bodarna. Det var inte lätt att hitta någon plats för vinden hade mojnat och solen värmde behagligt och alla ville sitta och stoppa i sig något. Till sist hittade vi ett perfekt bord och slog oss ner där.

Guldkvinnorna gick förbi med tunga mattor och saker i väskor. Vi beställde mat och öl och en man som satt mittemot oss sa att det var mycket rumänska zigenare på marknaden idag och att de kommit för att sälja knivar. Ölet och maten – ćevapi och pljeskavica – kom, men vi saknade ajvar, så vi ropade efter det och efter en stund kom bossen och klickade upp ajvar på våra papptallrikar.

Vi åt och drack och Miki fick sina smakbitar och jag köpte mineralvatten utan bubblor (Jana) åt honom, som jag serverade honom på ett av de nyköpta faten. När vi ätit och druckit upp satt vi kvar en stund och blundade mot solen medan vi smidde planer. Vi skulle gå till fots hela vägen hem. Och så reste vi oss och snart var vi uppe på nasip igen. Märkligt nog kom vinden tillbaka, men vi trampade på och så var vi på bron.

Vid stod en stund vid broräcket och tyckte det var vackert med himlens och vattnets färger och Gabi jämförde lite med Donau i Budapest. Ja, det är ju något helt annat, men vattnet är nog renare här.

När vi kom till kvarteret vid džamija, moskén, stannade vi vid ett av kaféerna där och valde ett bord i solen och beställde ut kaffe. Vi drack vårt kaffe och talade om det åttonde distriktet i Budapest apropå en bok jag läser nu: ”Storie dell’Ottavo Distretto” av Giorgio e Nicola Pressburger…

Idag hade Miki och jag två mål när vi gick till stan. Det första var det där vanliga tjatiga om tågen går till Rijeka som de ska. Och se, det har hakat upp sig igen. Morgontåget går inte längre än till Ogulin, sedan blir det buss och då får ju inte Miki åka, eftersom han är hund – utom på lördagar och söndagar, då allt är tåg. Jaha. Men så visade det sig att middagståget till Ogulin har en anslutning till Rijeka som faktiskt är ett tåg. Så vissa möjligheter har vi. Jag tänker åka någon gång när vädret är vackrare där än här, just nu är det för vackert här, 19° i skuggan, fast blåsigt och lite mulet av och till, men härlig luft.

Det andra målet var magnoliorna. Jag ville se hur långt knopparna kommit, ganska långt faktiskt. Så vi stod en stund under träden och jag tittade upp i knoppvimlet.

Vackert och hoppingivande, vår även detta år!

Och så gick vi förbi den gula Umjetnički paviljon, Konstpaviljongen, och vidare upp mot Trg och sedan uppför trapporna till Dolac. Jag trodde att jag ville köpa en burek i ”hålet” under fruktmarknaden, men så visade det sig att jag hade ett annat mål. Till Amfora ville jag för att äta en liten fisksoppa. Ja, och så satt vi där invid en betongpelare och jag åt min soppa och räckte ner någon liten fiskbit till Miki. Och så rullade dagen vidare och vi gjorde det vi gjorde.

Och så var det dags för årets första sökande efter medvjeđi luk, denna björnens frukost efter tiden i idet. ”Bärlauch” på tyska, mitt första ord för den, svenskans beteckning ”ramslök” är något att fundera över. Men vi gav oss av någon gång under förmiddagen, Vesna, Tama, Miki och jag, den vanliga kvartetten för den här typen av äventyr. Målet var Sveta Nedelja, en småstad någon mil väster om Zagreb, fast Sveta Nedelja är bara en stad till namnen, egentligen är det en räcka med byar som fått finna sig i att buntas ihop under ett namn. Vesna parkerade vid en av småvägarna som leder upp mot kullarna ovanför ”staden”.

En stund senare var vi uppe i skogen och mycket snart såg vi de första gröna bladen sticka upp fjolårslöven. Vi människor var barnsligt målmedvetna så vi såg inte åt mängden av primula och krokus. Vi var ungefär så där som när vi plockar kastanjer. Och hundarna hade sina mål.

Och så gick vi lite till och var ute på det första riktiga ramslöksfältet. Luften var fylld av lökdoft och vi började plocka, ganska många blad gick rakt in i munnen, men snart hade vi ändå rätt mycket i påsarna.

Vi kom upp på en ås och vi följde en slingrande väg mot den lilla gula kyrkan Sveta Marija Magdalena. Strax nedanför kyrkan svängde vi åt sidan för att vi hade ett lökställe till att beta av någonstans där bortom.

Och så plockade vi tills vi tyckte att vi hade nog. Hundarna kom och försvann och ibland var de borta så länge att vi måste ropa på dem. Ingen vet var de har varit, men tillbaka kom de fulla av hemligheter. Och solen lyste på oss och landskapet var en fröjd med sina åsar och dalar, bakom varje ås finns en dal och sedan en ny ås och sedan…

Ibland pekade vi ut platser att leva på för varandra. Däruppe kanske eller därborta på nästa höjd…

I förrgår kväll föll blötsnön i stora sjok efter en period med temperaturer upp till 18 grader och när Miki och jag skulle ut på sista promenadrundan fick jag händerna så fulla av paraply, ficklampa (ljuset i trappen fungerar inte), Mikis koppel (det finns katter i trappen ibland) att jag inte fick med mig nycklarna. Jag drog igen dörren bakom oss och så var det låst! Ja, det är ett sådant lås. I en optimistisk fantasi låtsades att jag nog ändå stoppat på mig nycklarna och så gick vi ut. Och även porten slog igen, fast den måste man låsa om den ska vara låst, men alla som bor här kan ju låsa den. Snön vräkte ner och snart gick Miki bredvid mig i vit kappa. Och så kom oron över mig och jag började gräva i både fickor och handväska. Inga nycklar. Aj. Klockan var halv tolv – kunde jag ringa Đurđica? Ja, det kunde jag nog, så jag gjorde det och hon svarade, visserligen lite skrovligt, men ”javisst, kom hit”. Och så ilade vi fram längs de snöiga gatorna hem till Đurđica. Utanför huset stod ett gäng killar och rökte och pratade med höga röster, men så kom Đurđica nerför yttertrappan med en cigarett i ena handen och nycklarna i den andra. Hon skrattade lite och räckte mig dem. Vi växlade tre-fyra ord och så galopperade Miki och jag hem igen.

Ja, så har vi då ett slags vinter igen eller egentligen den första riktiga snön eller halvriktiga kanske, för nu är den nästan borta igen, men kylan är kvar och man dricker inte kaffe ute längre. Imorse klev vi till Mikis glädje in på Cooltura och vi satte oss i det bästa hörnet.

Det var en lugn morgon med få och ganska tysta människor och nästan ingen rökte. Vi slappade lite, Miki och jag, utom när han gav sig iväg för att hälsa på någon ny som kom in.

Och på Cooltura kostar kava s mlijekom en och femtio nu när euron är här. Det går inte att klaga på det för här är det väldigt ombonat och fint förutom att kaffet är bra.

Idag kom den första riktiga värmen, 17° i skuggan som varmast, så Miki och jag travade hela vägen in till stan, spårvagnen fick andra ta. Först gick vi till Glavni kolodvor för jag ville se hur tågen till Rijeka går nu. Nej, det är inget man kan ta reda på på nätet för det ändrar sig hela tiden, i december gick det bara två dagar i veckan, alla andra dagar var det buss på en del av sträckan och Miki får (oftast) inte åka landsvägsbuss. Men nu öppnar sig med ens närmast obegränsade möjligheter: direkttåg varje morgon och sedan två tåg om dagen med byte i Ogulin (och allt är tåg!). Upplivade lämnade vi stationen, ja, Miki förstod att något var bra. Och så gick vi uppåt förbi Zrinjevac och Trg och till Dolac, där vi köpte oss en burek i ”hålet” under grönsaksmarknaden. Vi korsade Dolac som har hundförbud, men vi har hittills aldrig blivit stoppade, och så tog vi trapporna upp till Kerempuh trg (som kanske inte heter så) och sedan vidare upp till Opatovina där vi slog oss ner vid ett av Carpe diems bord i skuggan. Ja, jag har fortfarande vinterkappa och det blir för varmt på solsidan.

Jag fick ut mitt kaffe och vecklade upp min burek och sedan åt vi tillsammans, en bit för Miki, en bit för mig…

Det slog mig att barens uteplats smalnat, bara det inte betyder att det ska bli fler bilar här, tänkte jag, fast vart ska de i så fall? Nerför trätrapporna kommer de väl inte? Så kanske blir uteplatsen bredare när våren växer till sig…

När vi ätit upp reste vi oss och fortsatte till parken där Opatovina slutar och nu vill jag visa er hur vackert det är i denna lilla storstad. Så här ser det ut när man tittar från parken upp mot Gradec:

Och när man gått nerför Stube biskupa Duha ser det ut så här:

Längst ner på bilden ser ni kafégatan Tkalčićeva. Den tog vi på tillbakavägen. Ja, och så rann vi ner över Trg och runt hörnet mot Zrinjevac och där vände jag mig om och tog en bild uppåt.