Kategori: Berättelser ur livet

Miki och jag tog sexans spårvagn in till stan, steg av på Frankopanska och gick lite ”bakåt” till Dežmanov prolaz där Gabi strax efteråt dök upp på cykel från Trešnjevka. Allt enligt planen. Det är fortfarande kallt men solen värmer om vinden inte viner och idag är det nästan vindstilla. Först av allt räckte Gabi mig boken med Ady Endre-dikterna i ungerskt original och kroatisk översättning. Jag hade ju lyckats tappa bort mitt exemplar i flytten, men Gabi hade rotat fram ett till. Så väldigt bra. Ja, och så började vi gå uppåt och strax var vi på Dubravkin put, en av dessa underbara fotvägar uppåt mot berget som Zagreb har. Zagreb har allt utom havet. Vi gick förbi Vojin Bakićs Krleža-staty, nej, ingen bild, Gabi sa något om att Krleža också talade ungerska – med Gabi är jag på något vis alltid i Ungern – och så fortsatte vi spanande upp mot de ståtliga villorna. ”Så där står villorna också i Buda.”

Miki fick gå fri, vilket ju alltid är lite riskabelt men till en början ”skötte han sig” och skuttade bara omkring lite med nyfunna hundvänner.

När vi var nästan uppe vid Cmrok, den stora böljande ängen, denna sköna ”livada”, försvann Miki för ett tag, men så dök han upp ur snåren igen och lät sig fångas in. Vi gjorde en stor båge runt Cmrok och pratade om de gånger vi varit här tidigare, nej, inte tillsammans. Och så tittade vi bort mot kyrkogården Mirogojs rad av gröna kupoler.

Vi hade nått den högsta punkten för vår vandring och så började vi går nerför igen men nu lite längre västerut för att ta nervägen genom parkskogen eller skogsparken Tuškanac. Först gick vi längs bilvägen förbi pampiga diplomatvillor i skön blandning med förfallna eller förfallande kråkslott.

Då och då kastade vi en lång blick bakåt uppåt mot stadens ”husberg” Medvednica. Jag tycker om att Medvednica är så nära. Staden rör vid himlen genom berget.

Ja, och så gled vi ner i Tuškanac mellan lövträdens stammar. Miki var fri igen och först gick allt bra, men så nådde vi den där stora gula villan ovanför eller bredvid Ljetno kino (sommarbion). Där har Miki en hemlighet. Han försvann. Först halvsprang vi efter, men sedan visste vi inte längre åt vilket håll han försvunnit. Vi tyckte vi såg en skymt högt uppe bland trädstammarna, men kanske var det inte han, så vi bestämde att Gabi skulle gå ner till sin cykel – för vi hade nått ungefär till den plats där hon ställde den – och vänta och se om han skulle komma åt det hållet. Jag sprang som en dåre uppåt uppåt förbi det gula huset och upp på den där platta ängen där jag tror man brukar läsa snöpoesi när vinterns första snö kommer, i år har den nog inte kommit (än), snön alltså, jag ropade nästan hela tiden ”Miki, Miki”, fast ibland fick jag tiga för att hämta andan. Jag såg att det var samma plats där han smet för Alex och mig för en dryg månad sedan. Han har något här, tänkte jag. Men så ringde mobilen och det var Gabi som sa att han just kommit ner och att hon hade honom i ett fast grepp. Ännu ett kapitel ur livet med den krullige.

En dag av sol och vind. Sol vill jag ju gärna ha, solsken är liv så här i början av februari, men vind är lite svårare att tycka om, särskilt om den är stark och idag blåste det tio sekundmeter och det kändes. Men den fick inte bli något hinder så vi gav oss av med bilen Vesna och jag med hundarna Miki och Tama och så for vi mot nordväst till den lilla staden Zaprešić. Först drack vi kaffe på torget och sedan köpte vi burek hos Ivo att ha med oss på den vandring vi ville göra. Och så for vi en liten bit till till slottet Novi dvori Jelačićevi. Här ligger ban Jelačić (han som sitter till häst på Trg i Zagreb) begraven och några ur hans familj ligger också begravna här.

Först gick vi genom slottsparken och tittade på slottet och en del vackert förfallna sidobyggnader och kapellet och gravmonumentet. Men snart var vi ur parkområdet, korsade en bilväg och kom in i skogen, en lövlös lövskog – här är säkert underbart vackert när den riktiga våren kommer – med bokar och ekar. På marken bland de torra löven såg vi små vårblommor, mest lila krokus. Det är ju alltid något särskilt med de här första vårblommorna.

Vi hade ingen direkt plan utan följde helt enkelt stigen som löpte framför oss genom skog och över gräsmarker.

Hundarna sprang och upptäckte världen och hittade ibland något för oss människor ganska äckligt att äta eller bara tugga på. Tama sprang som en vind, Miki mera som en hund som vet att vara sparsam med krafterna. När vi tyckte att vi kommit lagom långt för en burek-paus letade vi efter en sittplats och hittade en kullfallen trädstam i solen. Den blev bra och Ivos burek visade sig vara av bästa sorten. Det måste jag komma ihåg, för till Zaprešić kan jag ta mig på egen hand med tåg . Sedan fortsatte vi stärkta. Ja, hundarna fick också lite burek.

Då och då blåste det riktigt hårt och en stund kände vi att det nog var ganska farligt, för stora trästycken damp mer än en gång ner alldeles inpå oss, nästan som om någon siktat men precis missat. (Bilderna återger inget alls av faran.) Får man en sådan gren i skallen så är det inte säkert att man klarar sig, men vi hade tur. Jag försökte komma på vilken författare det var som dödats av en nedfallen gren under en storm i Paris, men nej, minnet svek mig.

Alldeles innan vi kom tillbaka till slottet smet Miki iväg in på en gård med hönshus och gåshus och hönor och gäss spankulerande bland bråten på gårdsplanen. Jag sprang som en galning, en kvinna kom utfarande från en lada och skrek högt, Miki smet in genom ett hål och var försvunnen. Jag rusade runt runt de olika uthusen hit och dit och plötsligt såg jag honom i ett hörn och, tro det eller ej, jag lyckades preja in honom i hörnet och fånga honom. Han är alltså egentligen väldigt snäll och lydig, men inte när han är jägare och nu var han det. (Huset på bilden hör inte till gården utan till slottet.)

Inatt var det nog fullmåne här, fast jag vet att månkalendern inte säger så, den väntar lite. Men det är för att den inte känner till det här undantaget i hörnan mellan Brijunska och Kornatska, här är det ibland fullmåne flera nätter i rad. Det beror på jordaxelns speciella lutning just på denna plats.

När det är fullmåne vaknar jag vid tretiden av att månljuset reflekteras från hallgolvet. En mjukvit stråle löper genom toalettfönstret och in hit. ”Mjukvit” säger jag för att den inte har några skarpa kanter. Jag vill då gärna gå upp och öppna fönstret och i natt följde jag den impulsen. Det är ju nästan alltid värt det. Och denna gång tog jag också en bild. Strax därefter sov jag igen och först nu på morgonen tittar jag på bilden och ser då att allt jag såg på natten verkligen var just så: björkens hållning, valnötsträdets spretande grenar, huslängan mittemot med det märkliga ljuset alldeles under taket och bäst av allt de vita molntussarna och ja, en av dem försökte verkligen komma in i rummet.

Morgonluften, ja, jag går tillbaka till morgonen, hade en doft av återhållen blötsnö när Miki och jag gick ut på dagens första runda. Jag valde Cooltura som mål eller anhalt och Miki var med på det, han är ju en bar-habitué. När vi kom in fick vi se att vår speciella soffa var ledig, så vi visste var vi skulle sitta eller ligga.

Jag fick min kava s mlijekom och Miki fick en, två, tre gottor. Det var morgonglest i salongen och stämningen rofylld och de flesta var inne i sitt eller i samtal på tu man hand.

Jag var inne i mitt och drack mitt kaffe, skickade små meddelanden eller bjöd Miki på något.

Sedan en tid lever vi i den sista solskensdagen. I förrgår var den sista på länge, igår och nu idag. Så har det hållit på sedan nyår eller tidigare. Det är en trygghet i att känna till det förflutna. Framtiden har kanske fickorna fulla av kyla och regn eller något annat. Idag fick vi alla vara solens barn: Vesna, Tama, Miki och jag. Tillsammans for vi västerut, nej, inte långt, men alldeles tillräckligt. Vi for till Rakitje eller till sjöarna kring Rakitje. Ingen av oss hade varit där tidigare och ändå ligger Rakitje bara ett stenkast från Zagreb, men just här är världen så stor att också det närbelägna förblir oöverskådligt. Vesna och jag ville gå och hundarna ville leka och springa. Så vi gav oss av längs en av sjöarnas stränder.

Vi var inte ensamma för även om Rakitje är ett slags hemlighet så är det rätt många som känner till just den hemligheten. Många av de vetande satt eller stod och fiskade på platser där det var lätt att ge metspöna en bekväm lutning.

Tama skuttade då och då ner i vattnet, men vände lika kvickt igen. Miki nöjde sig med att doppa tassarna och dricka lite. Ett svanpar höll på att bli en utmaning för de båda krulliga men något spännande dök upp buskarna och förde uppmärksamheten på andra vägar.

Ett tag gick vi bland vassruggar och Tama gjorde några rusningar runt några av ruggarna medan Miki höll sig närmare oss. När jag nu ser på bilden med vassen minns jag att Vesna berättade en grotesk historia om Vuičić och hans äldste son Danilo, en historia om krigsförbrytare. Ja.

Så hade vi mer eller mindre plötsligt rundat den största sjön och vi bestämde oss för att nöja oss så och avsluta det hela med att dricka kaffe i strandbaren i solskenet. Kaffet var förstås dyrare än på Makao, men så är det ju med strandbarer.

Och sjöarna här är förstås precis som Bundek, Jarun och Savica barn till Sava.