Sedan en tid lever vi i den sista solskensdagen. I förrgår var den sista på länge, igår och nu idag. Så har det hållit på sedan nyår eller tidigare. Det är en trygghet i att känna till det förflutna. Framtiden har kanske fickorna fulla av kyla och regn eller något annat. Idag fick vi alla vara solens barn: Vesna, Tama, Miki och jag. Tillsammans for vi västerut, nej, inte långt, men alldeles tillräckligt. Vi for till Rakitje eller till sjöarna kring Rakitje. Ingen av oss hade varit där tidigare och ändå ligger Rakitje bara ett stenkast från Zagreb, men just här är världen så stor att också det närbelägna förblir oöverskådligt. Vesna och jag ville gå och hundarna ville leka och springa. Så vi gav oss av längs en av sjöarnas stränder.
Vi var inte ensamma för även om Rakitje är ett slags hemlighet så är det rätt många som känner till just den hemligheten. Många av de vetande satt eller stod och fiskade på platser där det var lätt att ge metspöna en bekväm lutning.
Tama skuttade då och då ner i vattnet, men vände lika kvickt igen. Miki nöjde sig med att doppa tassarna och dricka lite. Ett svanpar höll på att bli en utmaning för de båda krulliga men något spännande dök upp buskarna och förde uppmärksamheten på andra vägar.
Ett tag gick vi bland vassruggar och Tama gjorde några rusningar runt några av ruggarna medan Miki höll sig närmare oss. När jag nu ser på bilden med vassen minns jag att Vesna berättade en grotesk historia om Vuičić och hans äldste son Danilo, en historia om krigsförbrytare. Ja.
Så hade vi mer eller mindre plötsligt rundat den största sjön och vi bestämde oss för att nöja oss så och avsluta det hela med att dricka kaffe i strandbaren i solskenet. Kaffet var förstås dyrare än på Makao, men så är det ju med strandbarer.
Och sjöarna här är förstås precis som Bundek, Jarun och Savica barn till Sava.