Kategori: Berättelser ur livet

Våra morgnar är fortfarande ofta soliga och då och då sätter jag mig med Miki på någon ”caffe bar” här i våra kvarter. Idag blev det Makao fastän det inte fanns mer än ett bord ute och det bordet inte ens stod i solen. Jag tittade in i barmörkret och frågade Zdenko (ja, jag vet att jag ibland har påstått att han heter Željko, men det gör han alltså inte) om jag fick flytta bordet. Han sa ja, men också ”budem ja”, alltså ”jag fixar det” och så kom han ut och lyfte iväg bordet in i solfältets centrum. Jag bar i alla fall stolen.

Och så fick vi ut kaffet av Zdenkos fru. Miki fick sina gottor som han beställde ner med befallande blick och jag blundade mot solen och tyckte att jag satt så bra man någonsin kan sitta.

Det var som sagt tomt på Makaos ”platta” men härligt solbelyst. Då och då gick någon förbi som jag hälsade på, fast det syns inte på bilden.

Jag tittade på kvittot, vi har ju euro här nu och ”allt har blivit dyrare” – har det verkligen det? Och Schengen är vi också med i. Alla gillar det inte, men jag tycker det är bra att inte fastna i Dobova en halvtimme eller mer varje gång vi ska till Ljubljana eller Trieste och praktiskt är det att inte behöva växla. Och 1,33 euro är väl inte farligt för en ”kava sa mlijekom”?

Nu är Miki och jag sedan några dagar på egen hand igen. För inte så länge sedan tog jag den här bilden i parken Ribnjak bakom domkyrkan. Alex fick mig under vår tid tillsammans att se mer av den kroatiska skulpturkonsten än på länge, ja, egentligen dukades en hel värld upp för mig eller för oss och jag såg det för mig kända möta det dittills okända på punkt efter punkt och åren rullades på ett märkligt sätt ut och ihop om och om igen. Jag till och med återknöt gamla bekantskaper bland människor också. Tänk.

På bilden ser ni en skulptur av Vojin Bakić och Alex som tecknar av den och Miki som vilar i gräset efter en upptäcksfärd.

Eftersom vi fått hit den här underbara sommarvintern just under Alex’ dagar här i staden mellan berget och floden, så har vi vandrat mycket både i stadens övre delar och runt längs bergskammarna ovanför. Solen har skinit mycket på oss och värmen har följt oss – ibland upp till 16-17° i skuggan och i solen en hel del mer. Detta är det bästa med vintern här.

Idag tog vi sexan till Britanac och efter kaffe på torget fortsatte vi med buss 102 upp till byn Šestine. Där satte vi ner fötterna på marken och började gå uppåt uppåt.

Löven prasslade härligt och Miki fick gå fri. Ibland utnyttjade han friheten lite farligt men för det mesta var han den ljuvligaste modellvandrare. Då och då rastade vi för att vila lite men kanske mest för att se ut över skogen och bergskammarna.

Vårt mål var borgen Medvedgrad och vi var inte ensamma om att ha detta mål, även om järngrindarna till borgen denna dag var stängda. Många ville ut och sträcka på benen efter helgerna, julmaten och smällandet. Och borgen är förresten vackrast utifrån – ja, en variant på räven och de där bären.

Och på avstånd är borgen kanske som allra bäst, ja, räven ger sig inte här. För övrigt åt vi vår härliga medhavda matsäck med just den vyn framför oss. Vi tre satt där på rad och delade på allt: bröd, ost (italiensk och kroatisk), korv, äpplen och vatten.

Sedan rann vi nerför backarna med solen från sidan,

tills vi kom under sollinjen i dalen utmed bäcken.

Under dessa dagar vandrar vi mycket tillsammans Alex, Miki och jag, ibland högt upp på berget Medvednica, ibland backe upp och backe ner på stadens norra sluttningar strax nedanför berget. Staden är mycket lyckligt placerad mellan floden och berget och särskilt den sida som vetter upp mot höjden är en lockande fantasi av skog och berg inflätade i stadens bebyggelse. Långa gröna, brunvioletta eller höstgula fingrar sträcker sig ner mellan och längs gatorna. Idag gick vi bland annat så här:

Ja, på den sista bilden är vi högt uppe i skogsparken eller parkskogen Tuškanac. De två första bilderna är från andra höjder, men vilka?

Alex är här i Zagreb och i förmiddags for vi tre, Alex, Miki och jag, inåt stan i dimman. Någonstans när vi sedan gick längs Ilica började det ljusna och små fläckar av blå himmel blev synliga. Vi fick en ingivelse att söka oss närmare det blåa och solen, så vi tog spårvagn nummer 14 upp till Mihaljevac och sedan vidare med ”bergsbanan” nummer 15, som numera är en vanlig spårvagn, upp till Gračansko Dolje. Där tar sedan kanske ett år en linbana vid, men den valde vi bort: för dyr och liksom fånig i sin onödighet. I stället gick vi uppåt uppåt för en av Medvednicas sluttningar.

Vi gick längs mjuka stigar genom kastanjeskogar och jag tänkte att hit vill jag igen när det är kastanjetid. Så småningom blev landskapet öppnare och blicken vidare och mer och mer av blickfältet blev bergskammar och himmel. Miki fick gå fri.

Någonstans tyckte vi att vi hade nått så högt vi ville komma och Miki fällde in benen och la sig på marken och vilade snabbt och effektivt och Alex steg upp på en stubbe och låtsades se på utsikten men tittade egentligen rakt in i en uppförsbacke. Men vi var som sagt nöjda med höjden och med timmarna i solen, stå vi hade inget emot att byta riktning.