Kategori: Berättelser ur livet

Under dessa dagar vandrar vi mycket tillsammans Alex, Miki och jag, ibland högt upp på berget Medvednica, ibland backe upp och backe ner på stadens norra sluttningar strax nedanför berget. Staden är mycket lyckligt placerad mellan floden och berget och särskilt den sida som vetter upp mot höjden är en lockande fantasi av skog och berg inflätade i stadens bebyggelse. Långa gröna, brunvioletta eller höstgula fingrar sträcker sig ner mellan och längs gatorna. Idag gick vi bland annat så här:

Ja, på den sista bilden är vi högt uppe i skogsparken eller parkskogen Tuškanac. De två första bilderna är från andra höjder, men vilka?

Alex är här i Zagreb och i förmiddags for vi tre, Alex, Miki och jag, inåt stan i dimman. Någonstans när vi sedan gick längs Ilica började det ljusna och små fläckar av blå himmel blev synliga. Vi fick en ingivelse att söka oss närmare det blåa och solen, så vi tog spårvagn nummer 14 upp till Mihaljevac och sedan vidare med ”bergsbanan” nummer 15, som numera är en vanlig spårvagn, upp till Gračansko Dolje. Där tar sedan kanske ett år en linbana vid, men den valde vi bort: för dyr och liksom fånig i sin onödighet. I stället gick vi uppåt uppåt för en av Medvednicas sluttningar.

Vi gick längs mjuka stigar genom kastanjeskogar och jag tänkte att hit vill jag igen när det är kastanjetid. Så småningom blev landskapet öppnare och blicken vidare och mer och mer av blickfältet blev bergskammar och himmel. Miki fick gå fri.

Någonstans tyckte vi att vi hade nått så högt vi ville komma och Miki fällde in benen och la sig på marken och vilade snabbt och effektivt och Alex steg upp på en stubbe och låtsades se på utsikten men tittade egentligen rakt in i en uppförsbacke. Men vi var som sagt nöjda med höjden och med timmarna i solen, stå vi hade inget emot att byta riktning.

Ja, vad ser jag denna den fjärde advent? Lite restguld på fönsterbjörken, grönt gräs som väldigt snabbt borstat av sig snön det fick en natt. Jag undviker att visa fikonträdet som nu ser dystert ut med ormiga lövlösa grenar. Fikonträd klär inte i vinter. Soptunnan ”samo za papir” ser mäktig ut och ganska trevligt blå, lite som en omodern bil haha. Och jag ser också tomrummet efter den ena av de tre björkarna som Mirjanas pappa planterade innan hon föddes. Den blev sjuk eller torkade ut i somras. Ja, Mirjana och hennes familj bodde alltså här före mig och hennes föräldrar kom hit 1951 då huset var nybyggt. Jag har ännu inte vågat berätta för henne om björkens död.

Brijunska ser ut som en gata ska se ut, tycker jag, mest låga, sinsemellan ganska olika hus, en del i den där riktiga gamla bystilen med vinranksbersåer och tjocka katter som ligger utanför ytterdörrarna. Jag ser alltså ingen av de här katterna nu från fönstret men jag är mycket medveten om dem och snart går Miki och jag ner och tar oss en titt med kopplet hårt spänt mellan oss. Miki je lovac.

Himlen är blå, visserligen inte lika blå som soptunnan och den blåa bilen, men blå på ett himmelskt sätt, kan jag väl få säga…

Efter veckor av gråväder med kanske något litet ljusinsläpp någon nu glömd dag hade vi idag fullaste solsken. Så – ut, ut, ropade världen till Miki och mig. Och vi gick upp mot stan och den här gången valde vi vägen förbi Meštrovićs paviljong, som jag inte visar på bild utan i stället en bit av gräsmattan runt den och Miki i gräset där nattens lilla snö just smält bort. Nu är det bara uppe på Medvednica som snön ligger kvar.

Och jag visar en snutt av fontänen framför eller bakom, nej, det är nog mest framför den och Miki som tar snabba steg och blicken in mot stan och domkyrkan. Ja, ni ser.

Vi nådde Dolac och jag tittade förvånat på hur få av stånden som hade något att erbjuda. För kallt? Nej, knappast. För sent? Inte det heller egentligen, alltså en gåta. Jag köpte en burk hemgjord ajvar av en gumma som höll på att tappa burken när Miki ilade in under bordet och vände på en låda, men allt gick bra. Sedan köpte jag torkade fikon och fick en sträng blick av fikondamen. ”Tycker ni det är kallt? Kyla är hälsosamt.” ”Ja…”, sa jag lite dröjande och rörde demonstrativt på fingrarna. Visst.

Och så rundade vi hörnet mot domkyrkan och jag tittade girigt på himlens blåa över taken och domkyrkans torn och jag tänkte att det nog var första gången jag såg domkyrkan utan byggnadsställningar och förhängen runt något av tornen och ändå var det ena tornet ju rätt illa skadat efter jordbävningen för två och ett halvt år sedan. Fast en lyftkran störde fullkomligheten lite.

Från domkyrkan gick vi ner till Europski trg och stannade framför en bod där jag köpte mig en varm germknedla (”Germknödel” på österrikisk tyska för den som har glädje av sådana upplysningar) och strödde vallmofrön och kanel över den och åt den sedan vid ett soligt bord. Miki fick sina bitar.

Och så blev söndagen en soldag och jag bestämde mig för Britanac. Miki och jag steg på sexan vid Držićeva och den tog oss ända fram för så är det ju med den linjen. Under vår färd såg vi adventsskridskobanan på Tomislavov trg och många var ute på konstisen. Och på själva Trg var det också en del adventsarrangemang, fast nu minns jag inte riktigt vad. Kanske bodar med något att äta eller dricka, kanske ”adventsbelysning”. Men på Britanski trg såg det ut som vanligt och Miki och jag gick först lite kors och tvärs och tittade på böcker och småsaker eller skällde ut hundar. Ni förstår nog rollfördelningen.

Lite omärkligt – för mig själv omärkligt – närmade jag mig med Miki i stretigt släptåg den där matthörnan. Nej, jag var inte ute efter någon mer matta, jag hade ju redan vad jag behövde. Jag hörde en man slänga ur sig några lite halvitalienska skällsord vid ett stånd och jag blev lite nyfiken men nyfikenheten släppte snabbt. Ja, utan anledning, mycket sker utan anledning.

Och så var vi framme hos mattförsäljarparet och jag såg som vanligt: Mattan! Frun såg att jag upptäckt något och jag sa något vagt att jag inte visste om den fick plats där jag hade tänkt mig och någon annanstans fanns det inget skäl att ha en matta.

Jag sa något om att jag skulle komma tillbaka nästa vecka och så travade vi iväg, den krullige och jag. Mattan är vacker, tänkte jag och alla de där djuren skulle jag vilja ha att se på hemma, och färgerna. I sovrummet skulle den vara i den där kanske för smala gången mellan sängarna. Och så tog jag plötsligt ut pengar ur en sådan där automat och sedan var vi tillbaka igen hos mattan. Jag betalade för den utan att pruta eller tjafsa. En handgjord matta kan ju inte vara gratis, fast den flitiga och skickliga handens härskare eller härskarinna får säkert inte mycket ändå, för hur länge sedan var det mattan kom till? Men nu är den här mellan träsängarna och Miki har provat den. Och jag tänker på några barn som borde få se på djuren. Är det får eller getter? Och jag tänker också lite på boken ”Advent” som jag läser och särskilt baggen Barsk men också hunden Leo. Fast Miki är nog mest lik Barsk.