Kategori: Berättelser ur livet

Ja, vad ser jag denna den fjärde advent? Lite restguld på fönsterbjörken, grönt gräs som väldigt snabbt borstat av sig snön det fick en natt. Jag undviker att visa fikonträdet som nu ser dystert ut med ormiga lövlösa grenar. Fikonträd klär inte i vinter. Soptunnan ”samo za papir” ser mäktig ut och ganska trevligt blå, lite som en omodern bil haha. Och jag ser också tomrummet efter den ena av de tre björkarna som Mirjanas pappa planterade innan hon föddes. Den blev sjuk eller torkade ut i somras. Ja, Mirjana och hennes familj bodde alltså här före mig och hennes föräldrar kom hit 1951 då huset var nybyggt. Jag har ännu inte vågat berätta för henne om björkens död.

Brijunska ser ut som en gata ska se ut, tycker jag, mest låga, sinsemellan ganska olika hus, en del i den där riktiga gamla bystilen med vinranksbersåer och tjocka katter som ligger utanför ytterdörrarna. Jag ser alltså ingen av de här katterna nu från fönstret men jag är mycket medveten om dem och snart går Miki och jag ner och tar oss en titt med kopplet hårt spänt mellan oss. Miki je lovac.

Himlen är blå, visserligen inte lika blå som soptunnan och den blåa bilen, men blå på ett himmelskt sätt, kan jag väl få säga…

Efter veckor av gråväder med kanske något litet ljusinsläpp någon nu glömd dag hade vi idag fullaste solsken. Så – ut, ut, ropade världen till Miki och mig. Och vi gick upp mot stan och den här gången valde vi vägen förbi Meštrovićs paviljong, som jag inte visar på bild utan i stället en bit av gräsmattan runt den och Miki i gräset där nattens lilla snö just smält bort. Nu är det bara uppe på Medvednica som snön ligger kvar.

Och jag visar en snutt av fontänen framför eller bakom, nej, det är nog mest framför den och Miki som tar snabba steg och blicken in mot stan och domkyrkan. Ja, ni ser.

Vi nådde Dolac och jag tittade förvånat på hur få av stånden som hade något att erbjuda. För kallt? Nej, knappast. För sent? Inte det heller egentligen, alltså en gåta. Jag köpte en burk hemgjord ajvar av en gumma som höll på att tappa burken när Miki ilade in under bordet och vände på en låda, men allt gick bra. Sedan köpte jag torkade fikon och fick en sträng blick av fikondamen. ”Tycker ni det är kallt? Kyla är hälsosamt.” ”Ja…”, sa jag lite dröjande och rörde demonstrativt på fingrarna. Visst.

Och så rundade vi hörnet mot domkyrkan och jag tittade girigt på himlens blåa över taken och domkyrkans torn och jag tänkte att det nog var första gången jag såg domkyrkan utan byggnadsställningar och förhängen runt något av tornen och ändå var det ena tornet ju rätt illa skadat efter jordbävningen för två och ett halvt år sedan. Fast en lyftkran störde fullkomligheten lite.

Från domkyrkan gick vi ner till Europski trg och stannade framför en bod där jag köpte mig en varm germknedla (”Germknödel” på österrikisk tyska för den som har glädje av sådana upplysningar) och strödde vallmofrön och kanel över den och åt den sedan vid ett soligt bord. Miki fick sina bitar.

Och så blev söndagen en soldag och jag bestämde mig för Britanac. Miki och jag steg på sexan vid Držićeva och den tog oss ända fram för så är det ju med den linjen. Under vår färd såg vi adventsskridskobanan på Tomislavov trg och många var ute på konstisen. Och på själva Trg var det också en del adventsarrangemang, fast nu minns jag inte riktigt vad. Kanske bodar med något att äta eller dricka, kanske ”adventsbelysning”. Men på Britanski trg såg det ut som vanligt och Miki och jag gick först lite kors och tvärs och tittade på böcker och småsaker eller skällde ut hundar. Ni förstår nog rollfördelningen.

Lite omärkligt – för mig själv omärkligt – närmade jag mig med Miki i stretigt släptåg den där matthörnan. Nej, jag var inte ute efter någon mer matta, jag hade ju redan vad jag behövde. Jag hörde en man slänga ur sig några lite halvitalienska skällsord vid ett stånd och jag blev lite nyfiken men nyfikenheten släppte snabbt. Ja, utan anledning, mycket sker utan anledning.

Och så var vi framme hos mattförsäljarparet och jag såg som vanligt: Mattan! Frun såg att jag upptäckt något och jag sa något vagt att jag inte visste om den fick plats där jag hade tänkt mig och någon annanstans fanns det inget skäl att ha en matta.

Jag sa något om att jag skulle komma tillbaka nästa vecka och så travade vi iväg, den krullige och jag. Mattan är vacker, tänkte jag och alla de där djuren skulle jag vilja ha att se på hemma, och färgerna. I sovrummet skulle den vara i den där kanske för smala gången mellan sängarna. Och så tog jag plötsligt ut pengar ur en sådan där automat och sedan var vi tillbaka igen hos mattan. Jag betalade för den utan att pruta eller tjafsa. En handgjord matta kan ju inte vara gratis, fast den flitiga och skickliga handens härskare eller härskarinna får säkert inte mycket ändå, för hur länge sedan var det mattan kom till? Men nu är den här mellan träsängarna och Miki har provat den. Och jag tänker på några barn som borde få se på djuren. Är det får eller getter? Och jag tänker också lite på boken ”Advent” som jag läser och särskilt baggen Barsk men också hunden Leo. Fast Miki är nog mest lik Barsk.

Nu har det redan gått några dagar sedan Rudolf och Susanne lämnade Miki och mig till vårt lilla vanliga liv – som väl ibland är varken särskilt litet eller vanligt, men ja. Veckan då de båda unga var här var fylld till bredden och indränkt i dåligt väder, så jag fick ofta tänka att de båda såg eleganta ut också i regnkläder. Ofta satt vi i barer, vi besökte de flesta av mina favoriter, och vi vandrade upp och ner genom Zagrebs gator. Den första – egentligen andra – kvällen var det Babylon men vi kom inte till Vespa eftersom huvudgatan Ilica var köpt eller hyrd av ett filmbolag med mycket pengar, annars kan man väl inte hyra en huvudstads mest bekanta gata? Vilket filmbolag eller vilken film det var fråga om fick jag aldrig veta och nu spelar det ingen roll. Filmen är nog intressantast som okänd, tänker jag. Och vi höll vårt Babylon med större delen av det vanliga gänget och vi satt utanför Kic eller i Kics uteservering under infravärmen.

En annan dag sprang vi av en händelse in i det spanska kungaparet på besök i staden. Ja, jag överdriver lite, men vi såg i alla fall drottningen och Susanne som har öga för drottningar tog en bild. Och jag tänkte att Rudolf och Susanne nog måste ha fått en känsla av att Zagreb är en mycket glamorös och attraktiv stad i världen med besök av både stora filmbolag och kungligheter på nästan samma dag.

Två kvällar tog Miki och jag paus och lät våra gäster roa sig själva, ena gången tog de sig en kväll på den bosniska restaurangen Sofra nere bakom moskén. Jag säger ”nere” för det är lite söder om oss och lite nedförsbacke är det nog också.

En av våra höjdpunkter var eftermiddagen på Didov san (Farfars – eller om ni vill Morfars – dröm).

Det är en vacker liten dalmatisk restaurang i Gornji grad (Övre staden) och där åt vi gott och satt mycket ombonat och fint. Ute var det ruskväder, och då tänker man på sådant som ”ombonat”. En nyhet var att de blivit mycket mer djurvänliga där. Miki fick sitta uppe på den stoppade bänken och det förstod han sig på.

Sena kvällar satt vi ofta hemma i köket och drack vin till tre eller fyra. Så nu vilar Miki och jag ut efter detta intensiva ungdomsliv.

Och så var vi då äntligen tillbaka på Hrelić efter en lång paus, Miki och jag. Men inte ett ord om den långa pausen, nej, i stället vill jag påminna mig om att jag för en tid hade gjort Hrelić till min kyrka. Jag gick dit om söndagarna, oftast ensam med Miki – ja, på det där Kraka-sättet ”varken ensam eller i sällskap”, kanske åt jag en lök men inte gick jag klädd i något fisknät – för att kunna hålla den där meditativa andakten i människomyllret. Den enda rituella handlingen bestod i att jag måste köpa åtminstone en sak, det räckte med en trådrulle eller ett äpple.

Idag tog vi spårvagnen från Slavonska, för vi bor ju lite närmare nu, kanske femtio meter närmare om man räknar på ett visst sätt, så nu är det bara tre stopp till Most mladosti, Ungdomens bro, som rör sig bortåt i tiden, framåt eller bakåt, och där steg vi av och sedan knatade vi förbi alla försäljarna längs nasip och Sava blänkte till här och var bland strandbuskarna. Vi kom när den högsta timmen var förbi men i stället hade lite återhållen novembervärme nått dit. Vi gick in på det vanliga stället bakom det där ganska vackra huset med toaletterna.

Den mer ordnade delen med nya saker lämnade vi snabbt bakom oss och snart gick vi längs ”gatan” med alla ćevapi-bodarna, ölställena och kaféerna.

Sedan började vi ströva omkring längs ”tvärgatorna” på jakt efter saker. Säkerhetsnålar hade jag tänkt köpa men hittade inga. Jag tittade lite på böcker men nej, inte det heller. I stället köpte jag en bra skruvmejsel av en man och sedan en måttstock och lite sandpapper av en annan man. Sandpappret fick jag gratis eftersom jag köpte måttstocken. Och så hamnade vi mitt i musiken. Den zigenska blåsorkestern var på plats igen fast det där med ”igen” vet jag ju inte. Kanske spelade de här männen alltid, kanske spelar de alltid. Ett par dansade och en flock ganska stora hundar stod där och utstrålade betydelse eller betydenhet.

Miki tyckte att ljudet blev för starkt och kanske tyckte han också att hundarna var för stora och många, så vi gick bakåt och runt borden och upp i en annan ”gränd” och stannade på en lite privatare plats.

Jag funderade på att äta något men så tänkte jag på pumpan och löken jag hade hemma. Dessutom var jag inte särskilt hungrig. Jag köpte tre par sockor för tio kuna och så började vi närma oss utgången. Snart var vi uppe på nasip igen. Allt var mycket grönt omkring oss och borta vis synranden böljade Medvednicas silhuett.