Efter veckor av gråväder med kanske något litet ljusinsläpp någon nu glömd dag hade vi idag fullaste solsken. Så – ut, ut, ropade världen till Miki och mig. Och vi gick upp mot stan och den här gången valde vi vägen förbi Meštrovićs paviljong, som jag inte visar på bild utan i stället en bit av gräsmattan runt den och Miki i gräset där nattens lilla snö just smält bort. Nu är det bara uppe på Medvednica som snön ligger kvar.
Och jag visar en snutt av fontänen framför eller bakom, nej, det är nog mest framför den och Miki som tar snabba steg och blicken in mot stan och domkyrkan. Ja, ni ser.
Vi nådde Dolac och jag tittade förvånat på hur få av stånden som hade något att erbjuda. För kallt? Nej, knappast. För sent? Inte det heller egentligen, alltså en gåta. Jag köpte en burk hemgjord ajvar av en gumma som höll på att tappa burken när Miki ilade in under bordet och vände på en låda, men allt gick bra. Sedan köpte jag torkade fikon och fick en sträng blick av fikondamen. ”Tycker ni det är kallt? Kyla är hälsosamt.” ”Ja…”, sa jag lite dröjande och rörde demonstrativt på fingrarna. Visst.
Och så rundade vi hörnet mot domkyrkan och jag tittade girigt på himlens blåa över taken och domkyrkans torn och jag tänkte att det nog var första gången jag såg domkyrkan utan byggnadsställningar och förhängen runt något av tornen och ändå var det ena tornet ju rätt illa skadat efter jordbävningen för två och ett halvt år sedan. Fast en lyftkran störde fullkomligheten lite.
Från domkyrkan gick vi ner till Europski trg och stannade framför en bod där jag köpte mig en varm germknedla (”Germknödel” på österrikisk tyska för den som har glädje av sådana upplysningar) och strödde vallmofrön och kanel över den och åt den sedan vid ett soligt bord. Miki fick sina bitar.