Upp på berget

Alex är här i Zagreb och i förmiddags for vi tre, Alex, Miki och jag, inåt stan i dimman. Någonstans när vi sedan gick längs Ilica började det ljusna och små fläckar av blå himmel blev synliga. Vi fick en ingivelse att söka oss närmare det blåa och solen, så vi tog spårvagn nummer 14 upp till Mihaljevac och sedan vidare med ”bergsbanan” nummer 15, som numera är en vanlig spårvagn, upp till Gračansko Dolje. Där tar sedan kanske ett år en linbana vid, men den valde vi bort: för dyr och liksom fånig i sin onödighet. I stället gick vi uppåt uppåt för en av Medvednicas sluttningar.

Vi gick längs mjuka stigar genom kastanjeskogar och jag tänkte att hit vill jag igen när det är kastanjetid. Så småningom blev landskapet öppnare och blicken vidare och mer och mer av blickfältet blev bergskammar och himmel. Miki fick gå fri.

Någonstans tyckte vi att vi hade nått så högt vi ville komma och Miki fällde in benen och la sig på marken och vilade snabbt och effektivt och Alex steg upp på en stubbe och låtsades se på utsikten men tittade egentligen rakt in i en uppförsbacke. Men vi var som sagt nöjda med höjden och med timmarna i solen, stå vi hade inget emot att byta riktning.