Miki och jag tog sexans spårvagn in till stan, steg av på Frankopanska och gick lite ”bakåt” till Dežmanov prolaz där Gabi strax efteråt dök upp på cykel från Trešnjevka. Allt enligt planen. Det är fortfarande kallt men solen värmer om vinden inte viner och idag är det nästan vindstilla. Först av allt räckte Gabi mig boken med Ady Endre-dikterna i ungerskt original och kroatisk översättning. Jag hade ju lyckats tappa bort mitt exemplar i flytten, men Gabi hade rotat fram ett till. Så väldigt bra. Ja, och så började vi gå uppåt och strax var vi på Dubravkin put, en av dessa underbara fotvägar uppåt mot berget som Zagreb har. Zagreb har allt utom havet. Vi gick förbi Vojin Bakićs Krleža-staty, nej, ingen bild, Gabi sa något om att Krleža också talade ungerska – med Gabi är jag på något vis alltid i Ungern – och så fortsatte vi spanande upp mot de ståtliga villorna. ”Så där står villorna också i Buda.”
Miki fick gå fri, vilket ju alltid är lite riskabelt men till en början ”skötte han sig” och skuttade bara omkring lite med nyfunna hundvänner.
När vi var nästan uppe vid Cmrok, den stora böljande ängen, denna sköna ”livada”, försvann Miki för ett tag, men så dök han upp ur snåren igen och lät sig fångas in. Vi gjorde en stor båge runt Cmrok och pratade om de gånger vi varit här tidigare, nej, inte tillsammans. Och så tittade vi bort mot kyrkogården Mirogojs rad av gröna kupoler.
Vi hade nått den högsta punkten för vår vandring och så började vi går nerför igen men nu lite längre västerut för att ta nervägen genom parkskogen eller skogsparken Tuškanac. Först gick vi längs bilvägen förbi pampiga diplomatvillor i skön blandning med förfallna eller förfallande kråkslott.
Då och då kastade vi en lång blick bakåt uppåt mot stadens ”husberg” Medvednica. Jag tycker om att Medvednica är så nära. Staden rör vid himlen genom berget.
Ja, och så gled vi ner i Tuškanac mellan lövträdens stammar. Miki var fri igen och först gick allt bra, men så nådde vi den där stora gula villan ovanför eller bredvid Ljetno kino (sommarbion). Där har Miki en hemlighet. Han försvann. Först halvsprang vi efter, men sedan visste vi inte längre åt vilket håll han försvunnit. Vi tyckte vi såg en skymt högt uppe bland trädstammarna, men kanske var det inte han, så vi bestämde att Gabi skulle gå ner till sin cykel – för vi hade nått ungefär till den plats där hon ställde den – och vänta och se om han skulle komma åt det hållet. Jag sprang som en dåre uppåt uppåt förbi det gula huset och upp på den där platta ängen där jag tror man brukar läsa snöpoesi när vinterns första snö kommer, i år har den nog inte kommit (än), snön alltså, jag ropade nästan hela tiden ”Miki, Miki”, fast ibland fick jag tiga för att hämta andan. Jag såg att det var samma plats där han smet för Alex och mig för en dryg månad sedan. Han har något här, tänkte jag. Men så ringde mobilen och det var Gabi som sa att han just kommit ner och att hon hade honom i ett fast grepp. Ännu ett kapitel ur livet med den krullige.