Och så var det dags för årets första sökande efter medvjeđi luk, denna björnens frukost efter tiden i idet. ”Bärlauch” på tyska, mitt första ord för den, svenskans beteckning ”ramslök” är något att fundera över. Men vi gav oss av någon gång under förmiddagen, Vesna, Tama, Miki och jag, den vanliga kvartetten för den här typen av äventyr. Målet var Sveta Nedelja, en småstad någon mil väster om Zagreb, fast Sveta Nedelja är bara en stad till namnen, egentligen är det en räcka med byar som fått finna sig i att buntas ihop under ett namn. Vesna parkerade vid en av småvägarna som leder upp mot kullarna ovanför ”staden”.
En stund senare var vi uppe i skogen och mycket snart såg vi de första gröna bladen sticka upp fjolårslöven. Vi människor var barnsligt målmedvetna så vi såg inte åt mängden av primula och krokus. Vi var ungefär så där som när vi plockar kastanjer. Och hundarna hade sina mål.
Och så gick vi lite till och var ute på det första riktiga ramslöksfältet. Luften var fylld av lökdoft och vi började plocka, ganska många blad gick rakt in i munnen, men snart hade vi ändå rätt mycket i påsarna.
Vi kom upp på en ås och vi följde en slingrande väg mot den lilla gula kyrkan Sveta Marija Magdalena. Strax nedanför kyrkan svängde vi åt sidan för att vi hade ett lökställe till att beta av någonstans där bortom.
Och så plockade vi tills vi tyckte att vi hade nog. Hundarna kom och försvann och ibland var de borta så länge att vi måste ropa på dem. Ingen vet var de har varit, men tillbaka kom de fulla av hemligheter. Och solen lyste på oss och landskapet var en fröjd med sina åsar och dalar, bakom varje ås finns en dal och sedan en ny ås och sedan…
Ibland pekade vi ut platser att leva på för varandra. Däruppe kanske eller därborta på nästa höjd…
