Kategori: Berättelser ur livet

Morgonen for upp med sol och moln och vind, så vi gav oss med snabba steg iväg under Slavonska, ner mot Borovje, mot vår stora ”livada” bakom eller framför eller bredvid ”džamija”, Đurđica, Hajdi, Miki och jag. Maskrosor och tusenskönor och de där små rosalila blommorna som jag inte kan namnet på lyste i gräset. Snart var vi i ”de fria markerna” och hundarna befriades från kopplen och stormade fram genom grönskan, jagade varandra, lurpassade på varandra, brottades och så allt igen och igen och igen.

Sedan smet de och Đurđica och jag fick ropa och jaga och ställa oss i bakhåll. Till sist hade vi dem igen och vi gick lätt andtrutna mot ”Industry Bar” bakom moskén och där satt vi sedan länge med kaffe, pelin och vatten och jag fick höra historier från Đurđicas hårda men också lyckliga barndom i byn och bland korna på Hercegovinas karga branter, om doften av sten och smilje (hedblomster). Och jag vet vad doften av sten är.

På andra sidan Brijunska snett från mitt köksfönster finns ett hus i gammal lantlig stil, fyrkantigt med toppigt tegeltak. Där bor några människor, men framför allt bor där två gamla katter, en röd och en spräcklig. Miki har en mycket vag relation till dem numera. Han och katterna sneglar bara på varandra medan vi går förbi. Ibland sitter katterna i sin trädgård som ett slags sfinxer, det är något de lagt sig till med på äldre dagar. Förr smög de lömskt omkring bland buskarna i sin trädgård och lurpassade på Miki, som så där hundbarnsligt eller som en enkel man i ullrock brummande kastade sig mot stängslet och fick smala blickar och väsanden till svar. Men nu är det alltså en annan tid och den här våren ser jag ofta den spräckliga katten ligga inne i en rosmarinbuske eller snarare med huvudet inne i en rosmarinbuske, större delen av kroppen är utanför. Det är något meditativt över kattens rosmarinliv. Vad tänker den där inne i doften och skuggan?

Då och då delar tillvaron ut en smäll. Igår fick jag en och min tillvaro är gungning, fast jag vet ju att just igår fick någon annan en mycket hårdare smäll, precis som idag. Så är det ju hela tiden men ändå går vi vidare – om vi kan.

Igår morse gick jag ganska sorglös längs Nova cesta i Trešnjevka, det gamla körsbärskvarteret som nu knappast har några körsbärsträd, ja, ganska sorglös, inte sorglös, men liksom ännu bekant med sorglösheten. Och jag vet att jag tyckte att morgonen var vacker. Den var vacker.

Innan jag gick in till ögonkliniken följde jag Kranjčevićeva mot dess slutpunkt, ja, jag var på plats för tidigt, så jag tänkte att jag kunde gå en sväng, så jag följde den gata jag hade under fötterna. Ganska snart var den inte gata längre, den blev till gränd och sedan blev den till fotväg i det gröna. Kanske var det körsbärsträd i trädgårdarna längs vägen, i alla fall blommade de vita. Människor med hundar strövade omkring där längs vägen och ut över ett långt smalt fält, gräset var mycket grönt, och jag tänkte något om att ”här har jag aldrig varit, här skulle jag kunna gå med Miki”. Och den där känslan av ”denna jord” kom över mig.

Sedan vände jag om och kom till det där stället och fick min dom, eller ja, kanske inte just ”dom”, fast ett slags vag eller smygande dom var det väl.

Under eftermiddagen var jag, absurt nog, på dokumentärfilmfestivalen, egentligen för en fem minuter lång film om Momjan i Istrien, fast jag såg de andra korta filmerna av Igor Bezinović också. Detta tittande. De närmaste dagarna och nätterna blir kanske avgörande för vem jag blir under den här delen av mitt liv.

Vi bor mer och mer spännande här på Kornatska. Sedan någon månad har vi en trappkatt och sedan ungefär lika länge fungerar inte lyset i trappan. Detta senare har både för- och nackdelar. Miki är en jägare, bland annat är han kattjägare. Det bor redan tre andra katter i lägenheterna här och det kan ibland vara nog så komplicerat att ta sig förbi svåra ställen i det lilla trapphuset. För övrigt är ett smalt källarfönster alltid öppet, så den som är kattsmal kan ta sig in när han eller hon vill. Trappkatten får mat av grannen mitt emot oss, alltså två meter från vår ytterdörr. Den bor inte alltid här utan den bor här när den vill. Och grannen har kattmat för grannen har Mimi, en trevlig katt som brukar ligga på sin balkong. När det är regnigt har trappkatten en handduk.

Nå, nyss skulle Miki och jag ut sista kvällsrundan. Miki låg misstänkt nära ytterdörren med nosen mot dörrspringan, så jag tände lampan i mobilen och kikade försiktigt ut medan jag höll kopplet stramt.

Ja, där var någon i trappan bara några steg nedanför vår dörr. Ett svagt brummande ljud hördes och Miki tog spjärn mot dörrmattan. Jag släckte och tog en bild på måfå. Vi trasslade oss ut i mörkret och jag tog en bild till med blixt, det blev blixt av sig självt. Där satt trappkatten.

Hur skulle vi komma förbi utan att någon blev tilltufsad? Jag backade oss in i lägenheten och så väntade vi lite. På nytt kikade jag ut och såg katten ligga utanför grannens dörr. Då kunde vi våga oss ut. Nycklar, tänd mobil, spänt koppel och så full fart nerför trappan. När vi kom ut gick Miki mycket snabbt, liksom målmedvetet på hemväg redan från början. Svisch var vi runt kvarteret, han kissade bara pliktskyldigt två-tre gånger, och så var vi i trapphuset igen. Jag anade katten halvvägs upp i andra trappan. Jag släckte och tog en blixtbild.

Sedan blev det stopp. Katten sjöng hotfullt och vägrade att flytta sig, Miki spände kopplet och jag kastade en penna på katten. Vad skulle jag göra? Inget hände, jag plockade upp den och kastade igen i mörkret. Det fräste till och Miki gjorde en rusning och så verkade det som om katten var uppe vid grannens dörr. Jag tände mobilen och såg att den satt där. Snabbt drog jag med mig Miki till vår dörr, låste upp och kastade in oss. Spännande.

För ovanlighetens skull fick Miki stanna hemma och under några timmar på egen hand bevaka katternas rörelser i trapphuset här. Jag skulle på ZagrebDox, den årliga dokumentärfestivalen här i stan. Det var tidig eftermiddag så ingen hade tid att följa med. Filmen jag valt som första under festivalen var ”Jedan dan u Ukrajini” av Volodymyr Tykhyy och den handlar om den 14 mars 2022 eller den tvåtusenniohundrafyrtiofjärde dagen av det ryska anfallskriget mot Ukraina.

I filmen har vi ett slags vardag framför oss, en av kriget stulen och deformerad vardag. Man sover i tunnelbanan, barnen leker bland madrasserna och filtarna, gamla försöker vila eller sova på smala bänkar. Ofta skärs det bröd eller hälls upp soppa åt dem som inget har längre, när väggarna i huset skakar kryper den ena hunden in bakom toaletten, fastän den egentligen inte får plats där. Med mobilerna försöker man nå dem som är långt bort. Ibland går det.

Då och då zoomar filmen ut ur det lilla nära livet och vi ser förkolnade rester av småhus, till hälften krossade och ihoprasade höghus, tomma platser där man anar att det förut, för kanske inte så länge sedan, funnits liv. Man hör smattrande och dån och himlen är missfärgad och liksom tjock av rök och annat som inte borde finnas i luften. Och detta är den tvåtusenniohundrafyrtiofjärde dagen av kriget.

Och så gick jag ut från bion där i Kaptol, ut i min vardag och kastade en blick upp mot Gradec. Plötsligt tänkte jag: Vilka av dem, jag nyss sett så levande i filmen, lever ännu?